Snart är det jul igen .....

Tänkte få ett avbrott i julstöket och blogga lite. Upptäckt att det inte är så förskräckligt stressigt som jag blivit lärd att det ska va den här tiden. Allt kommer att va i ordning om några dagar och huset kan invaderas av barnen som ju är huvudpersonerna den tiden. All mat, som mina förmödrar stod och lagade till själva, den köper jag färdig i butiken. Förutom några rätter förstås, som vi av tradition skall laga till hemma. Same precidius.... you know...

I år kommer det att bli en riktig jul med nästan alla närvarande. Tyvärr kommer inte Lydia och hennes pappa Stefan, som drar norröver till Stefans hemstad Luleå. Dem kommer att saknas, men vi får skypa med dem, så ses vi ju ändå. Alla våra tre döttrar kommer i alla fall att finnas hos oss. Det känns riktigt bra, även om dom slutat tro på tomten nu....

Det är vår tur att vara värdar på julafton och tomten kommer, som sedvanligt är hos oss, från sjön. I en eka som ligger där hela året och väntar på honom. Det är faktiskt några som fortfarande tror det. Och i år blir det ytterligare en, lille Aaron, som för första gången skall fira jul i Sverige. Förra året firade han på ett barnhem i Afrika. Och nallen som han fick i julklapp, fick han med sig hem som ett minne för livet. Det har varit något som fattats hos oss de senaste åren. Det har märkts, fastän vi alla försökt va som vanligt. Svårast och tydligast har det varit för Emilie, som visste att hon hade ett barn någonstans, men ändå inte fick ha det hos sig. Förrän nu. I år lär han nog bli huvudpersonen i vårt julfirande, lille Aaron. Vi älskar honom verkligen allihopa. Och det märks på hans kusiner som talar mycket om honom och längtar efter honom.

Aaron upp och ned firar första advent...

Så nån julstress känner jag inte av. Har slutat med det. Dagarna ägnas i stället åt att njuta av god mat och besöka vänner som gör mig glad. I dag har jag varit runt hos några markägare och jaktfolk med julblommor från vår klubb, som tack för att vi får träna på deras marker under året. Vi är fyra som hjälps åt med utkörningen, för det kan ta sin tid att besöka dem. Passar ju även på att prata och berätta om hur vi tränar våra hundar och att de aldrig behöver vara rädda för att vi stör eller flyttar på de vilda djuren som bor där.

Funderar mycket på vad som skall hända nästa år. Förutom att vi alla blir ett år äldre. Detta året har varit ett konstigt år. Det har hänt många bra saker men också annat som fått mig att fundera över hur lite vi vet om varann... Det har hänt saker som engagerat mig och som har svårt att lämna mina tankar. Vad är det egentligen som gör en del människor så svåra att tyda. De säger en sak helt övertygande och handlar tvärt emot vad man förväntar sig av dem.

Och de kan gå långt i sin övertygelse, fastän de borde veta att de gör fel. Detta får bli min utmaning att försöka bena ut. Varför är vissa människor så opålitliga? Sedan tror man att dom skall ändra på sig och skärpa till sig, men ack så besviken man blir när så inte är fallet. De fortsätter i sin förljugna värld och är elaka mot andra människor, som tidigare varit deras vänner. Till och med polisanmäler varann för förtal. Jo, det är sant! Bäst att hålla sig på avstånd och bara titta på. Eller inte.... Vi får se. Fortsättning följer....

I dag är det årets mörkaste dag och i morgon går jorden under enligt mayaindianernas beräkningar. Så ta hand om er utifall att ......

Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År, så hörs vi förhoppningsvis nästa år igen!

Stalkad – ett rent helvete...

I går startade en serie i TV3 om stalkning och det första offret, en B-kändis, fick berätta om hennes vardag som ensamstående bonde som fått en stalker på halsen efter hennes medverkan i en TV-serie. Andra kända offer är Carola, där stalkaren gick till ytterligheter och bröt sig in i hennes hem. Urinerade och gjorde annat äckligt i hennes säng bland annat. Den senaste kända personen jag hörde om är den norske sångaren, som vann Melodifestivalen i Ryssland för några år sedan. Han har ett rent helvete varje dag. En kvinna som anser sig vara ihop med honom och som påminner honom hela tiden, både med mail och med sin närvaro.

Men man behöver inte vara kändis för att råka ut för stalkare. Det har drabbat mig två gånger i mitt liv. Första gången var jag bara 18 år, nyinflyttad till stan från en liten lantortshåla, nytaget körkort och ny pojkvän. Jag hade fått mitt drömjobb som vd-sekreterare på ett större företag och kände mig väldigt stark och lycklig.

Fick låna min pojkväns bil under veckorna, eftersom jag hade en bit att åka till jobbet. Och det var under dessa morgonresor som jag började känna mig förföljd. Ofta körde en bil upp bakom mig och följde med nästan hela vägen fram. Samma bil, jag kände igen märket och färgen.

Efter ett tag började jag få telefonsamtal på natten. Nån som bara andades och lyssnade när jag pratade. På den tiden hade telefonerna ingen display, så att man direkt kunde se vem som ringde. Detta upprepade sig och jag började slänga på luren allt snabbare. Till slut tyckte jag det var så obehagligt att jag lät min pojkvän sova alla nätter hos mig och det var också han som fick ta över luren, när vi förstod vem det var som ringde. Detta retade upp personen än värre och han fick fullkomliga utbrott i luren. Han ville ju såklart bara höra min röst och vad han gjorde under tiden, förstod jag först senare....

Förföljandet fortsatte och vi försökte genom dåvarande Televerket spåra telefonsamtalen. På den tiden fick man inte lägga på luren om samtalet skulle kunna spåras. Det måste också finnas särskilda skäl för att spåra personen, en polisanmälan till exempel. Nu hade jag lyckats få ett registreringsnummer på förföljaren också, så han polisanmäldes.

Denne stackars pojke som blivit så förtjust i mig var tidningsbudet i min trappuppgång. Han hade förföljt mig ända fram till min dörr, fått mitt namn och på så sätt börjat kartlägga mitt liv. Ett telefonsamtal till honom och till hans arbetsgivare räckte för att han skulle sluta. Men jag måste erkänna att jag tänkte på honom ofta, han hade nog behövt terapi för att bryta sitt sjuka beteende. Kanske letade han bara upp ett nytt offer att plåga.

Nästa stalkare dök upp väldigt många år senare. Då jobbade jag som journalist och på vår redaktion hade vi startat en serie om udda yrken. Vår ambitiöse chef läste telefonkataloger för att hitta intressanta titlar, som vi kunde göra jobb på. Jag fick uppdraget att skriva om en "pilgrim". Lät ju hur kul som helst, en pilgrim i Sverige....

Pilgrimen visade sig vara en ensamstående man, inneboende i ett tvåfamiljshus hos en religiös familj. Han hade förberett min intervju mycket noga med stolar där vi satt mitt emot varann inramade av många symboliska föremål. Jag kände olust direkt och tackade genast nej till någon form av fika. Ville bara därifrån.

Startade dock genast med att ställa de frågor jag redan förberett och sedan fick mannen tala fritt ur hjärtat. Och det gjorde han. Berättade om sin livslånga resa till sin fulländning och alla de människor han ville ta med sig. I den stunden förstod jag att jag skulle bli en av dom....

Den artikeln var inte så lätt att skriva. Hade ju fått komma in i huvudet på en sjuk person med tankar, helt ogenomförbara. Här har vi ju ett ansvar mot läsarna och därför blev chefen involverad direkt och vi gjorde ett lite käckt reportage om varför han skrivit "pilgrim" som yrke i telefonkatalogen.

Efter publiceringen började förföljandet på allvar av denne man. Först genom mängder av mail, där han ville fördjupa sina tankar ytterligare och även med massa annat trams, som han inte ville jag skulle skriva om, men som han gärna ville träffa mig igen och berätta om. Som tur var hade denne man ingen bil, utan fanns nära mitt jobb sittandes på en cykel allt som oftast. Om han inte satt hemma och skrev till mig. Varje morgon kunde jag ha 20 mail från honom som han skrivit under natten.

Här blev det chefens uppgift att ta kontakt och till slut fick honom att förstå att jag bara gjort mitt jobb och att jag absolut inte skulle följa med på nån pilgrimsresa till Jerusalem....

Vad har jag lärt mig av dessa två män? Vet faktiskt inte, egentligen behövde dom ju vård, båda två. Har ofta funderat på om jag själv var orsak till att de valde just mig, men det tror jag inte heller. Brukar alltid vara försiktig med nya bekantskaper och inte släppa in dem alltför långt i mitt liv innan jag vet vem jag har att göra med.

I mina fall får jag väl ändå vara tacksam, jag kom relativt lindrigt undan. Det finns dom som får sätta livet till för sina sjuka förföljare.

Har ni möjlighet, titta på serien i tv3 varje onsdagkväll kl. 21.00.

Appellspår med hare på menyn

Ja, jag vet, det låter som en dålig bortförklaring, men denna gången var det så. Även om inte hela haren serverades, så i alla fall rester han lämnat efter sig. Och det var gott nog, tyckte Tenor.

Hade väl lite på känn att hunden fortfarande är lite omogen och mycket kan hända om något oförutsett inträffar. Och så blev det. Efter halva spåret med en apport och en snygg vinkel avklarad, skuttade det upp en hare framför näsan/nosen på oss och det blev bara för mycket för unghunden. Kunde inte släppa detta, så matte fick ge upp. 

Säger som mitt barnbarn Lydia sa till sin mamma efter något liknande med hennes tävling. Bara åka hem och träna mera. Så det så. Nu väntar vi nog till våren och växer till oss lite, innan vi ger oss på´t  igen.

Vad som var riktigt trevligt däremot var den räddningshundstävling som klubben genomförde. Många frivilla funktionärer och provledare som tidigare inte sett ett sådant prov, jobbade hela helgen och vad jag förstått har alla varit tacksamma och positiva. Vi fick mycket beröm för våra provområden, som var utomordentligt utslagsgivande. Nu finns önskemål om att Lidköping skall arrangera ett internationellt prov nästa år. Får se vid utvärderingen vad alla inblandade tror om det. Vi är speciellt glada över att ha fått dela ut historiens andra och tredje cert under dessa dagar. Till samma kvinna och hund, Ann.-Marie Melin med sin golden retriever Vassruggens Unja Seljabrekka från Uppland.

Nu väntar en lång och förhoppningsvis inte alltför kall vinter innan hundaktiviteten blir allvar för oss igen.

På lördag åker jag till Örebro för att delta i en konferens om framtidens Svenska Mästerskap i bruks och IPO. Tror vi från Skaraborg har ganska mycket att tillföra den konferensen.

Riskfyllt att leta partner på internet

I dag skall skall jag berätta om ett jobb som jag just nu gör. Oftast får jag leta upp lämpliga ämnen att skriva om och försöka sälja in artiklarna till intresserade medier. Men inte denna gång. Det bara ramlade över mig och det engagerade mig så till den milda grad att jag har svårt att få tid över till annat. Jag tror det blir min bästa story någonsin....

Det började med att jag fick ett mail från en vän med en länk. När jag klickade på denna länk möttes jag av vännens ansikte, en vän som jag har lite sporadisk kontakt med. En stilig man i medelåldern, ensamstående men med stor vänkrets. Och många tjejer runt omkring sig. Behöver inte direkt leta upp dom, tror man.

Texten på länksidan chockade mig direkt. Den beskriver denne man som en bedragare och med ett sexbehov som sträcker sig utanför alla normala gränser. Och hur han finner sina offer via datingsidor på internet. Även dessa är namngivna med länkar till procuderade sidor om mannen. Med bilder där också.

Jag skickade första länken till familjen, som genast såg till att den polisanmäldes och togs bort. Det dröjde emellertid inte många dagar innan jag fick ett nytt mail (skickat från mannens mailadress) med en ny länk till en facebooksida. Denna facebooksida hade också en liknande story men även fler länkar till nygjorda sidor på den stora portalen msn och även en av dess undersida, som är en datingsite. Facebooksidan är nu raderad, men de andra sidorna som ligger ute är omöjliga att spåra.

Detta blev såklart en utmaning för mig som heter duga. Med alla mina journalistiska hjälpmedel och kontakter påbörjades spaningen bakifrån. Vem hade skickat mail till mig från mannens e-postadress? Och varför fick just jag dom? Var det i min egenskap av journalist, för att man ville visa hur lätt det är att kapa någons e-post och även använda sig av den?

Det tog några dagar. Sedan var jag framme. Det skulle dock visa sig att mailen inte var skickade från samma dator, utan minst två IP-nummer var inblandade. I dag vet jag att det är ett helt nätverk som hjälps åt att klämma åt så kallade nätfiskare. Allt ifrån pedofiler till vanliga killar/tjejer som helt enkelt tröttnat på sin kontakt och dumpat dem. Här är det såklart främst svartsjuka som driver personen ifråga att ta hjälp med trakasserier i form av smutskastning och förtal.

Man kan alltså köpa denna tjänst av ett gäng vanliga smarta teknikkunniga människor som av en eller annan anledning riskerar sin heder och även kan bli åtalade för sin verksamhet. Men som tycker det är värt priset att klämma åt dem som de tycker gör andra illa och som samhället inte ger straff nog för sina avvikande kärlekshistorier. Och faktum är att jag tror dom klarar sig. De är så proffsiga och deras metoder så utstuderade att till och med jag är djupt imponerad....

Det är några av dessa människor jag nu vill prata med och skriva om. Naturligtvis om fallen som får dem att agera men även verksamheten de jobbar i. Om dom nu vill berätta såklart. Men det tror jag.

Visst är det en kul jobb jag har?

Efterdyningar

Skrivarlusten har kommit tillbaka efter sommaren. Det hände mycket oförutsett denna sommar. Tenor drabbades av oförklarlig utslagning och SM i Bruks & IPO försvann som vind över slätten. Hann inte riktigt med.

Allt började med att vi välkomnade Aaron på Landvetters flygplats den 2 augusti. Detta måste vi väl ändå inse som den största händelsen under 2012. Efter fyra års väntan fick äntligen Anders och Emilie sin son.

Aaron Jonatan Johansson

I dag står han i centrum för det mesta som händer i familjen.

Direkt efter mottagandet fortsatte jag och hundarna till Louise, för att få ledsagning till höftledsröntgen av Tenor vid Husdjurshälsan i Göteborg dan därpå. Detta såg mycket bra ut  och när resultatet kom, visade det sig att hans hade perfekta höftleder och armbågar, HD grad A ED 0, för er som förstår. :D

Därefter var det dags att resa norrut mot det årliga Krokalägret, som i år var förlagt till Sala och Ösby naturbruksgymnasium. Vi reste upp redan på lördagen för att förbereda alla sökrutorna och rekognosera i de stora skogarna. Här fanns hur mycket träningsmark som helst, så ingen kunde verkligen klaga på något.

I år var också rekord i antalet deltagande hundar, över 80, vilket krävde en organisation i sig, men vi klarade det också.

Redan första dagen i Ösby visade Tenor sig bli väldigt trött och han fick eksem i höger trampdyna. Tillståndet försämrades efterhand och på tisdgen fick jag uppsöka veterinär i Sala. Denne trodde stenhårt på analsäcksinflammation och tömde desamma. Ingen förbättring, så på onsdagsmorgonen ringde vi Skara Djursjukhus och åkte dit i ilfart med husvagn på släp. Tog fyra timmar och när hunden lämnades in hade han närmare 41 graders feber och jag måste erkänna att jag inte trodde vi skulle klara honom.

Tenor blev inlagd med dropp och febernedsättande mediciner medan massor av prover togs. De första visade ingenting mer än kraftig höjning av vita blodkroppar, vilket är naturligt. Under veckan kom ett provsvar med diffust positivt värde på borrelia. När veterinären ringde och trodde hunden var jättesjuk, hade han själv tillfrisknat fullt ut och behövde ingen medicin. Så detta prov kommer att tas om, om och när han blir sjuk igen i framtiden.

Under veckan som följde växte sedan en böld upp på halsen, som till slut blev lika stor som en mindre fotboll. Penicillin sattes in och detta fick blir slutet på en orolig period. Idag är hunden frisk och jag börjar så smått träna och anmäla till tävlingar.

Men samtidigt som allt detta händer och avslutas, startar årets SM för bruks & IPO-hundar i Skaraborg. Ett evenemang som planerats under två år och där jag själv suttit i ledningsgruppen. Tur att allt var så väl förberett, så det kändes nästa lite lyxigt att sitta där i informationen och ha det mesta under kontroll. Bara sälja lite kataloger och svara i de två telefoner som i och för sig ringde hela tiden. Men alla var glada och snälla och jag tror inte vi fick skäll av någon, förutom en konstig kvinna från Skåne som mot alla odds passerat travbanan på motorvägen och inte såg den!  Hon var lite sur på oss och tyckte vi kunde skyltat bättre....

Nu återstår bara att summera helgen, spara och arkivera alla papper och reportage och glädjas åt att få ha varit med att arrangera ännu ett stort mästerskap.

Tänker inte ge upp

"Ibland liksom hejdar sig tiden en stund och något alldeles oväntat sker..."

Så blev min sommar. Inte sjutton hade jag tänkt att åka på läger med en hund som fullständigt rasade ihop på nån dag bara. Det blev några dagars träning med de andra, sedan ilfart hem till Skara för att utreda Tenors plötsliga sjuka tillstånd. När jag skriver detta, vet jag lite mer än då.

Har alltid varit väldigt noga med skydda mina hundar mot fästingar. De har burit scaliburhalsband båda två sedan i februari månad och jag går igenom dom varje kväll, i samband med tandborstningen. Jo, de får sina tänder borstade varje kväll, förstår att många av er tycker det är lite underligt, men sån är jag. En gåta alltså hur någon satans fästing hunnit emellan. Med smitta dessutom, vilket bara ett fåtal bär på. Största möjliga otur.

I går kom det ytterligare några provsvar. De som vi fick direkt första dagen fanns inget att bekymra sig över. Men ett av proven igår visade viss positiv reaktion för borrelia, en av många fästingsjukdomar. Problemet med denna sjukdoms symptom är dock att hundarna inte orkar ta sig tillbaka vid ett anfall och det har Tenor gjort. Hän är pigg, leker med Tulo och hämtar saker som vi skall ha dragkamp med. Så där blev veterinären lite fundersam. Han borde inte ha tillfrisknat av sig själv. Visserligen drog han på sig en halsinfektion i söndags, som gör honom lite matt, men annars – full fart. Så blir det en ny reaktion, kommer borreliaproven att tas om.

På fredag kommer det ytterligare en hög med provsvar. Det är tufft att vara hundägare.

Annars var lägret i Ösby en fullträff. Anläggningen var superfin, fräscha ekonomibyggnader och förläggning och marker som sträckte sig hur långt som helst. Ett vargrevir i våra skogar samt en björn som vi hade hoppats på att få träffa, men tyvärr... De största farorna för oss visade sig vara de gamla gruvhålen från Sala silvergruva. Smala små vattenhål, men ack så djupa. Upp till 200 meter. Så dom undvek vi. Tur att dom var utmärkta, annars kunde man lätt missat dom.

Denna lite rostiga skylt tillsammans med en något bristfällig inhägnad var allt
som varnade för gruvhålen. Tänker på de vilda djuren som kommer i full fart...

Det är knappt en vecka kvar till årets stora hundevenemang i Axevalla och där jag har en framträdande roll under hela planeringen. Nu är det spännade att se om allt håller ända fram. Lite omkastningar och oväntade problem har kommit, men dom är nu också under kontroll. För min del blev det byte av trubadur. Jörgen Boström, som skulle spelat, har skadat en hand, så där plockade vi in Andreas Leijon (som även finns med på banketten) tillsammans med gode vännen Kent Palm. Tillsammans bildar de två Kock-Rock i Skara och dom två  är det verkligen ingen som har koll på.... Spännande, och ni som skall gå på kamratfesten, får gärna berätta för mig i eferhand hur ni tyckte de skötte sig...

Katalogen som skulle tryckas i 48 sidor expanderade så till den milda grad att vi nu kommer trycka 68 sidor på måndag. Självklart kul, eftersom det var just annonser som tryckte på. Problemet där var att tryckeriet som skulle trycka gick i konkurs. Mitt i semestern. Så där blev min uppgift att hitta ett nytt tryckeri – direkt efter semestern... Lite svettigt en stund måste jag påstå. Men på måndag trycker vi som sagt i Vänersborg.

Nu hoppas vi bara på ett strålande väder nästa helg, så att alla verkligen kan visa sina bästa sidor. Och jag får massor av roliga händelser att skriva om......

"Det viktigaste är ändå att man lever"

Det händer mycket i mitt liv nu. I ett rasande tempo minst sagt. När mellandotter Emilie och hennes man Anders äntligen fick sitt barnbesked vändes allt upp och ned. Fullt fokus på detta lilla vackra gossebarn, 10 månader gammal, 8 kg tung, ljusbrun hy med afrikanskt krullhår. Tänk er själva ♥ ♥ ♥  - Blir tufft att mota bort alla tjejer när han kommer i tonåren. :)

I går kväll startade den långa resan över halva jordklotet för att hämta hem sonen. Emilie har varit lite orolig för mellanlandningen i Frankfurt, där de bara hade en timma (!!!) på sig för bytet till planet mot Johannesburg och raka spåret ner. Hon var rädd för att inte hinna ombord... Det är klart, nu pratar vi inte om Landvetter eller Arlanda, nu pratar vi om en lite större flygplats. Minns själv när jag skulle byta plan på Kennedy Airport i New York och upptäckte att det inte bara var att gå från en incheckningshall till en annan. Där hade varje flygbolag var sitt kvarter... Bara slänga sig i en taxi och heja på chauffören så gott det gick.

Och självklart kom det där lilla meddelandet som vi inte ville få. "Problems Sitter fast i Frankfurt...." Jo jag tackar, tala om kvinnlig intuition...

Före resan skapade de en egen liten sluten FB-grupp bara för sina familjer  för att vi skulle kunna följa deras livs resa hela vägen. Och skriva kommentarer samt stötta så som bara de närmaste kan. Även om detta är lite personligt, så vill jag dela med mig av de kommentarer som genast följde:

Först kom klokaste storasyster Louise (flygledaren): "Spara alla kvitton och lappar, ni kommer kunna få en hel del kompensation sen" (har erfarenhet och kan allt sånt praktiskt :)

Nästa mamma Christina: Typiskt, men tror ändå det kommer gå bra till sist. Bara ni har Aaron i hamn.... (typiskt morsor)

Sist och bäst lillasyster Sandra: Heja heja. Det viktigaste är ändå att man lever (som Alicia 5 år brukar säga)

Nu har dom i alla fall ätit en god frukost och är snart på väg igen. Bara en liten omväg över Östafrika, vilket också betyder att dom missar inbokad safari, men så är det. Allt blir inte alltid som man tänkt sig.

Hade bästa kommentaren.
Här tillsammans med Tulo midsommarafton 2010.

I går blev det klart med danslokal vid Hund-SM. Nu börjar allt praktiskt falla på plats. Kvar är bara att genomföra allt och det är där det har blivit lite snett. Plötsligt har mina åtaganden utökats så till den milda grad att hela min vardag är fylld med måsten. Detta märker naturligtvis mina närmaste och det är dessa små små omtänksamma tankar som gör mig lite rörd. Plötsligt förstår jag hur viktigt det är att omge sig med rätt vänner och välja bort det som tar kraft och ork. Helst skulle jag vilja va som dom. Att kunna se och förstå och bara finnas där som en vägg mot det som inte är hälsosamt.

Jag fick ett sms för några timmar sedan från nån som jag tycker väldigt mycket om. Jag tar dessa ord på fullt allvar och förstår att jag måste välja bort en del saker. Så här tänker jag göra:

• kommer minska mitt facebookande väsentligt. Bara gå in nån gång varje dag för att kolla meddelanden och viktiga uppdateringar. Har länge funderar på varför folk skriver så onödiga saker på sina statusar, vad dom äter till lunch eller hur träningen gått just den dagen. Vem bryr sig? Jag har egna favoriträtter och hur lydiga deras hundar är, ser jag i skarpt läge så småningom. Vägen dit får dom gärna behålla för sig själva.
Sedan finns det statusar som jag absolut inte vill missa. Särskilt dom som är skrivna med humor.

• kommer ägna ännu mer tid åt mina hundar plus den extrahund som bor hos oss under en månads tid nu. Alltså fem promenader varje dag i stället för fyra.

• kommer att gå ner till sjön en liten stund varje kväll, alldeles ensam och bara sitta och lyssna på vattnet som slår mot klipporna. Det är sedan tidigare mitt sätt att återhämta mig från en tuff dag eller när jag varit upprörd eller ledsen. Bästa terapin.

Däremellan skall jag bara ..........

Tävlingsdebut

I går var det dags att stämma av läget efter all träning under det första levnadsåret för Tenor. Han är dock bara elva månader och visst, det kanske är för tidigt. Men jag hade bestämt mig för att sätta lydnadsklass 1 som delmål för den fortsatta karriären.

Anmälde mig för en månad sedan till den lilla klubben Vara-Grästorp mitt på Varaslätten, inte alls långt från mitt barndomshem. På vägen dit passerade jag ju alla de ställen jag har så många fina minnen ifrån när jag växte upp. Alla gårdarna där mina lekkamrater bodde och där vi lekte fullständigt livsfarliga lekar. Vet inte om föräldrarna på den tiden litade mer på sina barn eller varför vi har blivit sådana curlingföräldrar som vi är i dag. För det hände ju, trots allt, inte något allvarligt med oss. Vi fick och vi tog ansvaret för varann. Inte såg de vuxna vad vi gjorde under dagarna. De enda hållpunkter jag och mina syskon hade, var att komma hem och äta när solen stod som högst på himlen. Och det brukade vara när magen började kurra av hunger. Kvällsmat var det när det ringde i kyrkklockorna, alltså klockan 18. Då var hela byns ungar samlade i kyrktornet tillsammans med smeden (som lustigt nog hette Smedman. Och där fick vi hänga oss fast i de långa repen som höll kyrkklockorna och pendlade livsfarligt fram och tillbaka över stockarna som höll klockstativen. Och de barn som inte hängde i repen, hängde ut genom kyrktornets fönster, väldigt högt upp, konstaterar jag i dag när jag återvänder till barndomskyrkan. När klockorna tonat ut, var det dags att gå hem och äta och sova tills en ny likande dag grydde.

En underbar, men i mitt tycke, livsfarlig barndom.

Till denna lydnadstävling hade bara tre ekipage i lydnadsettan anmält sig, så det var en lagom stor tävling att starta med, tyckte jag. Nu för tiden kan man ju gå in i SBK tävling och se hur många och vem som anmält till alla tävlingar. Bra och dåligt på samma gång. Nu lät  arrangören tävlingen vara öppen längre tid an vad som är brukligt, så när dagen väl kom, var vi nio ettor som skulle provas klockan 18 en varm och solig lördagskväll.

Ingen skall kunna säga att vi inte förberett oss väl. Varje onsdagsmorgon sedan tre veckor tillbaka, har ordföranden i LBK, Gunnar, och jag åkt de fyra milen till klubben och kört igenom programmet både en och två gånger. Så vi kände oss beredda och ett förstapris var det enda som gällde för oss båda.

Jag drog startnummer 6, vilket domaren skämtsamt nämnde var ett turnummer för mig, lördag och allt.... Kan inte påstå att jag tyckte detta var särskilt lustigt... Bäst av allt var att platsen delades upp i två grupper och nr 6 blev nr 1 i andra gruppen, alltså bara en hund bredvid. Skönt eftersom jag har en så ung hund och skulle någon resa sig, vet jag inte om Tenor hänger på eller vad som händer. Allt som är nytt måste ju testas innan man kan vara säker.

Lydnaden startade med en superkoncentrerad hund. Kände själv att så koncentrerad och med så fin kontakt måste det bli ett högt betyg. Nu hörde tyvärr domaren några extra kommandon från mig, så han drog 1,5 enhet på detta, men beklagade att jag själv sjabblat bort tian (!) genom att prata under momentet.....

Läggandet gick fint och därefter kom inkallningen. Och den satans fågeln! En koltrast, som hoppade retfullt omkring, visserligen säkert 100 meter ner på planen, men inte missar en vaken unghund ett så lockande byte, så hunden drog. Och där stod jag. Lyckades få tillbaka kräket igen, men nollan på inkallningen var ett faktum.

De moment som därefter följde var tiomässiga alltigenom, så när slutresultatet kom hade vi råd med den lilla utflykten och vi fick vårt förstapris. Tack Lollo och Stefan för denna hund, som skänker så mycket glädje och som är så arbetsvillig, men samtidigt så glad. Så glad att domaren noterade "Tävlingens gladaste hund" på protokollet. Detta skall jag spara i mitt hjärta och i mitt minne när senare prövningar kommer.

Extra kul var den supporterskara som fanns på plats. Supportrar som hade stränga order att inte applådera, busvissla eller på annat sätt göra sig påminda. För då hade vi nog fått ännu en rymning från lydnadsplanen. :)

Bland supportrarna fanns ytterligare två klubbkamrater med hundar som erövrade förstapris: Pernilla Johansson med tollaren Alice (tog sitt LP i lydnadsklass II) och ordförande tillika träningskamraten Gunnar Andersson med labradoren Mezzo, som fick sitt andra förstapris. Grattis till er båda! Dessutom hade vi Marie Ericsson med sin kh collie Missi (ochså pristagare dagen innan) samt Anna Sloberg (som tävlar nästa helg) på plats för att filma och föreviga dagen/kvällen. Tack för ert stöd också!

Nu kommer vi att koncentrera oss på appellklassen till hösten och det skall bli hur kul som helst att lära Tenor några nya moment.

Och så hoppas vi komma tillrätta med hans intresse för fågeljakt. ;)

De visar snart sitt rätta jag....

Riktiga vänner är det inte så gott om. Och de man hittar skall man vårda ömt. Ibland tar det tid att hitta de riktigt pålitliga. Det är kanske inte alltid magkänslan man skall gå på, det första intrycket kan vara falskt.

När man blir lite äldre har man sållat bort många vänner under åren. Så också jag. Alla som stjäl kraft och energi åker iväg. Och några har jag fortfarande kvar sedan skolåldern. Dom känner jag och dom kan jag lita på. De är mina vänner för livet.

Det hjälper inte alltid att själv vara en god kamrat. Man kan få en örfil och dansa i golvet fortare än man anar. Och då gäller det att vända andra kinden till och ta ytterligare en smäll.
Jo, så skall man göra, för kanske är det den andra smällen som behövs, för att man skall inse att man inte bör lägga mer omsorg där det ändå inte uppskattas och vänskapen inte var på allvar. Man ville bara hänga på och sola sig i glansen en liten stund.

Så känner jag i kväll. Den senaste tiden har varit en prövotid för några av mina vänner. Så det kommer att bli lite mindre kontakt för somliga i fortsättningen.

Mina värderingar har självklart påverkat mina tre flickor och jag måste säga att jag är en stolt mamma som ser tre starka kvinnor gå med rak rygg genom livet. De känner sitt värde och de är de finaste tjejerna på jorden.

Nog om det som inte var bra, desto bättre är träningen av Tenor. Vi har nu klarat av vår allmänlydnadskurs och siktar in oss på lydnadsklass 1. Momenten är intränade och anmälan är skickad till vår första tävling. Där får vi se om vi lyckas hålla ihop hela programmet, men går hunden som han gjort se senaste veckorna, skall det inte bli några problem.

Och även om vi klantar till det, så kommer jag att berätta om det och jag lovar att inte hitta på några andra bortförklaringar än att vi eventuellt startade för tidigt. Och det kan ju alltid rättas till...

Avslutar med en bild på ömsesidig vänskap ....

Ställa sin hund, för vem?

Har jobbat på en utställning i dag. Som parkeringsvakt. Det är nog det närmaste en hundutställning jag lär komma. Har liksom aldrig förstått tjusningen med hundutställningar. Inte nog med att hundarna inte ser ut som hundar ska. De är borstade och fixade och färgade och har haft tyngder i öronen i flera månader för att inte se ut som dom egentligen gör.
Domaren ja, den kan jag mera förstå. Tittar man på en utställningsdomares arvoden och jämför med oss bruksprovsdomare, så är det nästan så man skäms. Vi säljer ut oss för en femhundring för en hel dags slit, en summa som utställningsdomaren kammar hem på en timme. Plus reseersättning plus traktamente. Och fasen vet om dom inte är livegna dessutom. Det utställande folket accepterar i alla fall vilka kommentarer som helst.
Ta min vän med sin vackra hund idag, som domaren skickade i väg med kommentaren - för låååååång. Samme hund är ställd flera gånger och ingen annan domare har upptäckt detta tidigare. Det var ju synd, för då hade min vän kunnat spara på den utgiften i dag. För jag ger mig tusan på att nästa gång han ställer sin snygga jycke, så är den perfekt, eller kanske rent av för kort. Så vilka kriterier har utställningsdomaren att gå efter? Inte är det måttbandet i alla fall.  Annat är det för oss, går en hund upp på platsen så finns det ett maxbetyg och inte är den diskad för det. Såvida den inte flyger på en annan hund förstås.

Medan jag ändå kritiskt granskar utställningsfolket, kan jag inte låta bli att förundra mig över den matten som låter sin stora bernersennenhund sätta sig och bajsa i en parkeringsruta några meter ifrån mig och sedan bara fortsätta marschen mot utställningshallen. Hade fullt upp med lite virriga chaufförer just då, så jag hade inte tid att springa efter henne. Annars hade hon fått en påse av mig, fått plocka upp allt bajset och lägga den i därför avsedd korg några meter bort och som hon ändå passerade.... Förresten hade vi sex städvagnar på plats som hade fullt upp med att torka kiss och bajs efter hundar som gjorde sina behov inne i hallen. Så det tyckte hundarna tydligen inte alls var konstigt. Att kissa där dom stod. Har svårt att tro att någon av mina hundar skulle klara av att göra sin behov inomhus. Dom skulle nog protestera väldigt högljutt om ingen släppte ut dom så de kunde sätta sig utomhus.

För att återgå till hundarna. De kan ju inte ens få gå in i hallen själva, dom körs in i små burar. Undrar om dom någonsin får trampa på en gräsmatta och springa runt i gruset så det ryker? Det är synd om många djur, vill nästan kalla det djurplågeri. Och det kan inte vara för någon annans skull än för mattes eller husses fåfänga. Det kan rimligtvis inte vara ett "normalt" hundliv de lever.

Det var bara några intryck jag fått i dag, säkert är många väldigt glada över sina vackra hundar, och det skall dom vara också. Förutsatt att de låter hundarna göra något annat också, något som hundar ska få göra. Få springa lösa i skogen, få spåra ibland och kanske träffa andra glada hundar som dom kan leka med. Och många sådana hundar finns också i utställningsringarna, men då är det oftast för att få sin utställningsmerit för att kunna kvittera ut ett bruksprovschampionat. Och kanske användas i avel och då skall de så klart inte avvika från rasstandarden alltför mycket.

Men det är inte den sidan av utställning som jag reagerat mot i dag. Det är en helt annan historia och den finns det säkert anledning att återkomma till.

Grattis Tenor, 10 månader i dag ♥

Det går fort, ett valpår. I dag har vi klarat av 10 månader av det första. Och det första man då tänker på är hur mycket en valp lär sig på ett år.

Tenor går i skola nu. I en allmänlydnadskurs, fortsättning. Han fick gå direkt in i fortsättningskursen, eftersom jag insisterade på att han verkligen klarar detta. Instruktören ringde mig två gånger för att förvissa sig om att han verkligen var mogen. Han var ju bara 9 månader gammal, de andra kursdeltagarna låg runt 2 år.

Nu sattes det lite krav på oss. Vi fick helt enkelt inte misslyckas. Vad jag visste, var att vi skulle klara all typ av lydnadsuppvisning, men resten....

Och det var just därför jag ville gå just den kursen. Att uppföra sig mot andra hundar och människor, där låg problemet. Tenor har en bra läromästare här hemma, som aldrig riktigt har förstått varför man inte skall göra utfall mot en och annan hund och även mot bilar emellanåt. Och fastän jag varit helt medveten om detta och bestämt mig för att låta valpen få en annan styrning, har jag misslyckats. Det är bara att erkänna. Hundar lär sig hellre av varann än av oss människor. Säkert är det många av er som nickar nu....

Det är därför det är så viktigt att förstå varför man, så ofta det går, skall separera sina  hundar. Låta valpen ensam få vara med och skaffa egna erfarenheter, inte bara stå bakom den äldre och låta denne lösa alla problem. Men i vardagen kan det vara problematiskt och då tänker jag förstås på alla rastrundor där det är mest praktiskt att ha med båda.

I vår kurs går sammanlagt 10 hundar av olika storlekar och raser. De allra flesta känner varann sedan tidigare kurser men några är helt nya, däribland vi. Våra instruktörer är båda gamla rutinerade, 80 plussare. Jo, det är sant, båda är över 80 år. De går med var sin käpp ibland oss deltagare. Och detta gillar jag skarpt. Jag tycker om den gamla skolan, där man sätter lite krav på oss förare och på hundarna. Dessa två damer har, förutom sin enorma kunskap om hundar, även anammat allt nytt som de tyckt vara värt att ta till sig. Vilket betyder att vi INTE går omkring och rycker i några koppel, INTE är orättvisa och hårda mot våra hundar men vi gör många övningar som man gjorde förr. Och det passar oss.

Vi har en lugn grupp, där alla hundarna redan lärt sig koppla av. Vi har tysta hundar och vi har hundar som gör det mesta rätt från början. Och vi får mycket beröm och vi får läxor att träna på till nästa kurstillfälle. Och jag tror inte jag skulle våga komma tillbaka utan att kunna  läxan.

Redan fungerar min hund exemplariskt bland andra hundar, när han är ensam (kanske jag skall tillägga). Och jag har inte hört ett ord ytterligare om att han är för ung för kursen. Tvärtom. Det är nästan alltid just Tenor som får visa det färdiga momentet, när vi talar lydnad. Vet inte om det är för att försöka få ner mig på jorden. Jag är nämligen ganska kaxig  när det gäller Tenors förmåga att lära sig nya saker. Lydnadsettans alla moment kan han. Nästan perfekt. Nu skall vi bara befästa allting och skapa trygghet sedan går vi nog ut och stämmer av på nån tävling eller två. :)

Tenor visar sitt snygga avlämnande vid apportering.

Alltings samband

Funderar ofta över varför allt som sker oftast har ett samband. Varför jag "råkade" träffa just den personen och varför den personen ofta stannar kvar som en vän i mitt liv. Likaså känns många beslut som självklara och som sedan visar sig vara helt rätt tagna. Är det bara tur eller finns det något större som styr oss? Har vi ett öde och har i så fall stjärnorna någon inverkan på oss?

Att jag fick sådana tankar just i kväll var för en futtig liten apps skull. En app till min smarta telefon som heter App sky och som kostar 7 kr med en vetenskap i sig som en hel astronomiforskning. Ta en mörk stjärnklar kväll och rikta din iPhone (eller vad du nu har för smart phone) mot en viss stjärnbild, så talar appen om vad stjärnbilden heter plus alla andra stjärnor/planeter runt omkring också om du vill. Jag förstår att det har med GPS-tekniken att göra, men hur i hela friden kan denna lilla sak i min lilla hand på några sekunder förklara hela himlavalvets stjärnbaner för mig?

Lånade en bild från Google för att förklara hur det kan se ut.

Man behöver inte ens vara intresserad av astrologi för att fascineras av natthimlen. Vi står där och tittar uppåt medan tankarna snurrar kring massor av udda frågor såsom ”finns det liv därute i rymden”, ”var på stjärnhimlen ligger mitt stjärntecken” och ”vad heter den stjärnan”.

Alla frågor kan självklart inte appen, Google SkyMap, svara på (än i alla fall), men den ger faktiskt svar på förvånansvärt många. Riktigt kul att snurra runt och se vilka stjärnor som just nu finns ovanför just mig i detta ögonblick. Man kan även söka fram planeter på stjärnhimlen och få fram information om planeten, avstånd och så vidare.

Med all den kunskap blev jag inte särskilt klokare. Förstår fortfarande ingenting om varför allt tycks vara förutbestämt för oss....

Tar ett kliv rakt in i verkligheten i stället och berättar lite om vad som händer i mitt liv just nu. Förutom allt skrivande som fyller stor tid av min dag, är jag mitt uppe i planeringen av hund-SM i augusti. De tävlande kvalar som bäst för att få en plats i startfältet och domare och skyddsfiguranter är snart uttagna. Mitt nästa stora projekt är att sammanställa en katalog över arrangemanget och annonserna har börjat strömma in. Tänkte varva alla startlistor och annonser med lite artiklar om kringarrangemangen och det första som jag hoppas få göra är ett reportage om det coverband som skall spela på banketten. En kul sammansättning av tre musiker med olika bakgrund och inriktning.
Kanske hittar jag också bland utställarna fler uppslag att skriva om och finns det några önskemål från er som läser detta, så är jag tacksam för förslag.

På tal om kval, i helgen hade Götene sin stora spårtävling i två dagar. Första dagen var jag där som domare och fick se våndan på nära håll, där det fanns tävlande långväga ifrån som hoppades på ett bra resultat för att höja sina kvalresultat. Tyvärr blev det bara en som var riktigt nöjd med sina 609 poäng, och han kom från Stockholm.

Dag två hade jag min mellandotter i startfältet, så då fanns jag med som chaufför och coach. Vi startade dagen med att göra i ordning en ordentlig fikakorg som skulle räcka till långt in på eftermiddagen. Och det hade den gjort, om inte hunden Frost hade fått bestämma. Han var inte på spårhumör, eller så var han på ett sjuhelsikes sådant, för han irrade sig ut ur rutan med betyg 8,75 och sedan bar det av i full fart. 9.19 klockades dom av och kl 10.00 ringde Emilie inifrån spåret och undrade om hon överskridit tiden (35 minuter). Det trodde jag nog - samtidigt som jag hörde Frost ta sin slutapport och därmed rett ut hela spåret. Emilie hade ställt sin GPS och vid närmare granskning visade det sig att hunden gått en sträcka på en halv mil i stället för det utlagda spåret på 1500 meter.... Så tiden blev för lång men pinnarna hade de med sig så det räckte. Detta var första starten i elitklass, så nu är det bara att anmäla till fler tävlingar, för en bra lydnad har de, det visade de vid vår egen fortsättning på LBK. Vi gjorde vår egen avslutning på tävlingen där, eftersom man inte får fortsätta den "riktiga" tävlingen om spåret är underkänt.

Ett härligt ekipage; Insanes Frost
och Emilie Abrahamsson, SBK Göteborg

Ett annat stort projekt som jag jobbar med nu är Krokasmedens årliga sommarläger. I år verkar det slå alla rekord i antalet deltagare. Anmälningarna strömmar in och kanhända är det delvis platsen vi skall vara på som lockar. Ösby Naturbruksgymnasium strax utanför Sala med en förläggning på 55 rum, de flesta med egen toa och dusch samt 25 platser för husvagn med el. Ungefär hälften bokades upp redan första dygnet och då har man ändå fram till mitten av maj på sig att boka plats.

För er som inte känner till de krokiga, kan jag berätta att det är min äldsta dotter Louise och hennes sambo Stefan som driver den uppfödningen med tre raser; malinois, schäfer och tollare. Kenneln har ett stort antal skyddsekipage, inkl. Stefan själv, vilket betyder att de också har välmeriterade valpköpare med stora kunskaper om hundträning. Så denna lägervecka vill man nog inte missa som har en hund därifrån. Avslutar med en bild från min egen Tulo vid förra årets läger i Kosta.

Tulo glad att få sin boll efter väl genomfört sökpass.
Bilden är tagen av sökvännen Johan Lindquist.

När ingenting händer....

Det finns tider som ingenting särskilt händer. Allt lunkar på som tidigare. Det är dessa tider som är så himla sköna, för det är då man kan känna efter hur man har det och vad man vill fortsätta göra av sitt liv. Att bara kasta bort dagar på att må dåligt borde vara förbjudet.

Men tyvärr mår inte alla människor väl och det är svårt att göra nåt åt det. Har en ganska ny god vän, som jobbar på ett jättestort företag och har en högt uppsatt position. Har lärt känna denna vän genom mitt engagemang i hund-SM. Vi hade samma åsiktter om det mesta och kunde samarbeta hur bra som helst och allt var frid och fröjd – trodde jag. En dag fick jag ett sms att jag skulle kontakta vännen på måndag, hemma på sin mobil. Sjukskriven, orkade inte träffa någon som påminde om jobbet. Men jag fick en pratstund. En pratstund som jag känner var något av den finaste jag haft. Jag fick lyssna och då och då flika in ett litet svar, som av sig självt blev bara mjuka, tysta ord, tänkta som tröst och som kanske kunde hjälpa till att läka lite grann.

Vännen hade en läkartid lite senare på dagen och efter den har jag inte hört någonting. Men vi skall fortsätta prata, det lovade vi varann. På vännens villkor om det så är mitt i natten.

Det är när ingenting särskilt händer, som man får tid att fundera över sitt ansvar, både för sin egen del och för sina medmänniskor.

För egen del fortsätter SM-planeringen. Nu faller det mesta på plats och det är bara att hänga med. I veckan skrev jag kontrakt med det dansband som skall spela på banketten, The Cover Tones med tre lokala musiker, Andreas Leijon, Händene, Hans Backström, Järpås och sonen Linus Backström, numera Hälsingborg. Kommer att bli jättebra dansmusik.

I veckan besökte vi också det företag som skall leverera en del av funktionärskläderna, Z-reklam i Falköping, som vi använde oss av redan vid 1999 års SM. Kul att kunna gynna lokala företag och att låta samma företag få vara med en gång till. Efter företagsbesöket bjöd Anna B oss på ärtsoppa och punsch i sin nyinköpta villa i Vartofta. Därefter pågick SM-diskussioner till långt in på natten.

Den egna träningen känns också under kontroll. Lille Tenor är nu fyllda åtta månader och kan redan många av momenten i lydnadsklass 1. Jag är väldigt glad för den hunden, han är så positiv och samarbetsvillig. Det är bara den sociala träningen som brister. Tulo ser nämligen till att lära lilleman att hålla sitt revir rent från inkräktare, vare sig det är andra hundar eller människor. Därför har jag nu anmält Tenor till en allmänlydnadskurs, så får vi se om vi kommer bättre överens om hur man bör uppföra sig.

Vägen mot tre: Bebisyra

Vägen mot tre: Bebisyra

Ödmjukhet befriar

I dag känner jag mig lite orolig och tillbakadragen. Är rädd. Rädd för att inte göra eller säga rätt saker. Har mött några nära vänner som inte mått så bra de sista dagarna. Tänk så skör man kan bli, och så lätt man kan bli sårad. Det räcker att en annan person säger fel saker. Eller skriver för den delen.

I och med sms och mailens intåg, vill jag nog påstå att vi kommunicerar till 80 procent med de två verktygen. Vilket har genererat miljoner feltolkningar och missförstånd. Själv tycker jag dessutom att det borde finnas en ångerknapp, innan meddelandena går iväg. Så att man får tänka efter en gång till, att meddelandet inte kan misstolkas. Är rädd att jag sårat en viss person nämligen, bara genom att försöka skämta via sms. Efteråt ser jag ju att det kan tolkas fel. Trots att jag skickade med en smilie. 

Här har jag en uppgift; att lära mig kommunicera i sociala medier.


Min vardag nu för tiden är jag mycket nöjd med. Att bli väckt av en galen tupp är historia numera. Nu sover vi tills ljuset kommer med dagen. Och varje dag inleds med en ordentlig promenad med hundarna. Därefter frukost och morgonsoffa för mig, innan jag tar mig an dagens arbetspass. Är nämligen noga med att strukturera upp mina dagar, så har jag koll på att jag hinner med allt som borde göras. Och jag är ganska nöjd. Det är rent och fint hemma och jag får jobba med det jag gillar allra mest; skriva och layouta. I dagsläget är det inDesign som gäller, skiljer sig ganska mycket från Quark Express, så det blir till att träna ordentligt, innan jag tar mig an vårens stora projekt, SM-katalogen.

Fler och fler bitar faller på plats vad det gäller SM-et. Ett coverband spelar dansmusik på banketten och har vi tur, kommer en stor artist och uppträder. Men allt sådant är väldigt mycket hemligt ännu.

I morgon skall jag träffa marknadschefen vid Sommarland och skriva kontrakt på SM-campingen. Som nu har fullbokade husvagnsplatser. Finns bara stugor och tältplatser kvar. Och det är bara januari ännu...

Sedan på kvällen blir det festligt värre. Då skall ett stort gäng från brukshundklubben gå på föreläsning med Fredrik Steen i den aula som jag en gång träffade min man. På ett skutt. Fast det är väl ingen av dagens ungdomar som någonsin hört det ordet. Skutt. Så kallades nämligen våra skoldanser. Höjdpunkterna en gång i månaden. Skall bli jättekul och se om jag känner igen mig i lokalerna. Innan föreläsningen skall vi gå ut och äta god mat på en av stadens krogar. Det blir en bra start på frågestunden i aulan skulle jag tro. Tillsammans är vi starka.

På lördag är det stor domar- tävlingskonferens om de nya lydnads- bruksreglerna och det finns det säkert mycket att tycka om, så räkna med att nästa veckas blogg kommer att ventilera och vända på regeltolkningar.

Skönt att få avrunda med sökträning på söndag med riktigt goa vänner. Är så glad för detta sökgäng som nu besitter så mycket kunskap är så positiva till alla hundars framsteg.

Här är det Tenor som fått hjälp med vindövningar av Emilie,
Marie (ursäkta grenen framför ansiktet)
och Carina Swartling.

Stora planer och stora öron

Tiden rullar på, halva januari har gått och jag bara njuter. Varje dag är min egen, och jag måste erkänna att det är helt ok.
Fast inte ligger jag på latsidan längre. När jag väl kom igång, fick jag sådan inspiration att jag strukturerat upp min vardag, så att det känns som vilket jobb som helst. Och allra roligast nu är förberedelserna inför hund-SM i sommar. Allt runtomkring som måste fungera är en ren utmaning varje dag.

För närvarande är det underhållning och musik på festligheterna som har högsta prioritet, så halva dagarna går åt att lyssna på youtube-klipp och cd-skivor för att hitta det allra bästa.
Nästa projekt är att skapa en helsidesannons till Brukshunden. Eftersom jag tidigare bara jobbat i Quark Express vid redigering, måste jag nu snabbt komma in i inDesign. Det är inte bara att växla över vill jag lova. De kortkommandon som gäller i Quarken stämmer inte alls i inDesign. Så det är ett svärande och pustande emellanåt. Resultatet kommer i Brukshunden nr 2 i slutet av mars.

I mitten av mars trycker VGT årets stora turistbilaga i 80.000 ex. Lagom till Turistmässan i Göteborg och därefter kommer den att ligga på alla turistbyråer och andra platser runt om i Skaraborg som besöks av många i sommar. Till den har jag precis skrivit färdigt en artikel om vårt SM och glädjande nog kunde jag även presentera två skaraborgska ekipage, som vi med stor sannolikhet kan heja på under SM-dagarna. Så läs gärna om detta när turistbilagan kommer i era brevlådor.

Lille Tenor som nu är sju månader, börjar bli vuxen. Det märker man genom att han tar för sig mer och mer och blir allt mer okoncentrerad. Som exempel kan jag nämna maten. Helt plötslig börjar han låta och försöker stjäla från de andra hundarna. Vi har haft Zaga här några dagar och till och med henne fick han att flytta på sig, så att han kunde sno. Så där har matte en uppgift. Likaså börjar han försiktigt lyfta på benet när han skall kissa, med påföljden att han kissar på ena frambenet. Det är inte lätt att bli stor.

Stora är däremot hans öron. Snygga långa öron som hänger ända ner till hakan. Kolla här:

Undrar om han kommer att växa i dem någonsin? Skulle kanske hetat Dumbo?
Nåja hans bror Tix blev bästa valp, BIM och fick 1:a med HP vid utställningen My Dog i Göteborg nyligen. Och de är ganska lika så det är kanske inte så farligt med stora öron. Förresten bryr vi oss inte. För mig är han den finaste som finns. Och utställningsmerit behöver vi inte för att bli sökchampion. För det är nämligen målet.

Nu har Tenor tränat sök över en månad och det är fantastiskt så mycket han redan har lärt sig. Han går säkert i vind och har ett stort figurantintresse. Vad mer kan man begära av en sju månaders valp? Tur att jag har underbara sökkamrater, som stoppar framfarten. Vi skall ta  det lugnt och sakta växa in i uppgiften att bli en säker sökhund. Kanske skall hålla samma tempo med iväxandet som med öronen?

Årets happening för Tenor och hans kennelkamrater börjar ta form. Sommarens läger kommer att hållas i Kosta som förut, men en vecka tidigare, nämligen vecka 31. Så nu börjar jakten på en husvagn. Vi vill nämligen inte investera i en egen, utan försöker hyra. Så är det någon här som vet någon som hyr ut, så hojta till. Vi betalar samma hyra som man får betala på husvagnsfirmorna.

Min bästa tid är nu ...

Nu har det gått en tid sedan jag blev helledig alla dagar. Fri att själv bestämma över min tid. All tid är egentid. Love it!

Visserligen har det varit en massa helger och vad det innebär för en husmor, men vad sjutton – det har bara varit trevligt. Massor av mat i huset och massor av gäster, både två- och fyrbenta.

I dag är det trettondedagsafton och vardagen börjar komma ikapp mig. Har redan lagt mig till med nya vanor, som att sova lite längre på morgnarna till exempel. Tidigare brukade jag kolla någon timma på morgon-tv, precis så länge att jag hann se två nyhetsuppläsningar. Numera är jag glad om jag hinner se den sista innan de slutar sända morgon-tv....

Tenor har hunnit bli drygt ett halvår gammal och det märks att han är mer och mer mottaglig för inlärning. Hittills har det gått väldigt lätt och fort att lära honom nya saker. Det är bara att hoppas på att det fortsätter så.

Att komma fort när matte ropar har Tenor tagit som vana.
Tack för det!

Söket till exempel, där fattade han direkt att det lönade sig att använda vinden för att hitta roliga lekkamrater i skogen. Och han gillar alla lika mycket, killar som tjejer. Spelar ingen roll, bara han får något att äta eller allra helst en skinkost-tub att suga på tills matte kommer ut och hämtar honom.

Hittills har vi bara tränat i motvind, så nu börjar det bli dags att även testa andra vindar. Avstånden varierar vi hela tiden, och hittills har han tagit raka vägen ut.

Nyårsafton förresten, startade vi med att träna diskrimineringsövningar på klubben. Nästan hela gruppen var där och hundarna fick förutom lådträningen, också träna upplet av föremål.  Även här visade Tenor att han förstod direkt och hämtade in två föremål åt mig. Visserligen har jag inga krav på snygga avlämningar ännu så länge, är bara så innerligt tacksam för att allt hittills gått så lätt för oss. Men bistrare tider väntar, det blir jag påmind om hela tiden av mina kamrater. Så jag är beredd, men att få lägga grunderna med så mycket positiv förstärkning är jag minsann inte bortskämd med.

Gunbritt och Ulrica lägger upp en träningsplan.

Så här glad är Carina Swartling över att få
ligga i en låda på nyårsaftonens förmiddag. :)

Mitt nästa projekt i söksammanhang blir att försöka få till en grupp, som kan träna dagtid. Skulle vara enastående kul att kunna träna två gånger i veckan. Är nämligen lite av en träningsnarkoman, så mycket tid kommer att ägnas åt hundarna. Kanske till och med jättemycket tid, eftersom jag ev. kommer att lämna mitt uppdrag som tävlingsansvarig i klubben. Vi har nämligen ett förbud av löptikar på vår stora appellplan som verkar vara
svårt att följa. Det räcker tydligen inte att löptikar har en annan plan att träna på, de skall helst vara överallt.

Sådana signaler har nämligen nått mig i dag och känner jag att jag inte kan garantera justa tävlingar på den klubb jag representerar, kan jag självfallet inte vara kvar som tävlingsansvarig.

Förutom hundarna, räknar jag med att snarast också komma igång med mitt företag i skrivarbranschen. Måste nämligen skriva av mig med jämna mellanrum, som ni kanske förstått.

Min fritid ägnar jag helst åt dessa två.
Tenor och Tulo Abrahamsson.

Nästa vecka händer det en hel del för vår del, så kanske blir det snart en ny berättelse från skrivarhörnan.