Om jag börjar med jobbet, så var det som sagt en ny SM-katalog som skulle fram. Denna var ganska lättproducerad, eftersom jag fick träning förra året med Skaraborgs version. Denna blev också väl genomarbetad, eftersom jag lärt mig massor under vägen. Om någon vecka kommer ni alla att kunna läsa den.. men ett litet smakprov på förstasidan, kan jag väl dela med mig av
Det får bli en naturlig övergång till Krokasmedens läger vid Ösby Naturbruksgymnasium. Rekord i deltagare och rekord i träningsframgång. Hamnade i en sökgrupp med flest skallhundar, vilket verkligen inte var någon nackdel. Så många träningstips vi kunde utbyta... Vi tränar ju sökhundar allihopa men med olika markeringssätt. Och just sätten att få en bra markering, skiljer sig faktiskt inte så mycket. Verkligen en skjuts framåt för oss. Vi passade på att börja träna in fastrullen, när jag ändå hade kunnigt folk på plats. Och det gick nästa hela vägen. Får träna lite till här hemma, så sitter det snart. Titta bara!
Som jag nämnde var det många deltagare i år. Bland alla fanns Tenors pappa, massa släktingar och tre av hans fem syskon. Fattades gjorde Turbo-Mikael, som bor i Finland och Tix, vars matte måste jobba. Men Tylva, T-Lipton och Tjarlie var där.
Fr. v. Malin Semborg och Tylva, Christina och Tenor, Annika Wendemar med pappa Anton, Lisa Melander och Tjarlie samt Sandra Svanström och T-Lipton |
I år fick vi också tillgång till Sala Brukshundklubb några av dagarna och där passade vi på att köra igenom de tre SM-ekipage från kenneln som var närvarande. En i skyddet, Stefan och Kiwa, och två i spåret, Jenny och Külo och Eva och Jippi. Det andra skyddsekipaget, Niclas och Gunvald, var förhindrade. Niclas är precis nyutbildad polis. Svårt att komma ifrån.
Så till det tråkigaste som jag, trots allt, var oförberedd på. Tulo blev sämre under sommaren och medicinerades mot dålig mage. Vissa dagar var bättre och jag trodde hela tiden att vi skulle klara det och förberedde för honom också att följa med på lägret. Men tre dagar innan vi skulle åka, slutade han helt att äta och dagen innan ville han inte följa med på morgonpromenaden. Det var första gången han inte ville följa med. Han försökte hoppa upp i en säng i gästrummet, men orkade inte utan ramlade ner. Under dagen blev han bara sämre och den veterinärtid jag hade på eftermiddagen fick bli vår sista stund tillsammans. En mycket fin stund, som jag är oerhört tacksam för. Nu finns han i en urna här hemma hos mig och en speciell dag kommer han att få sin sista viloplats bredvid sin kompis, labradoren Selma på en speciell plats här hemma i trädgården. Men i mina tankar finns han alltid med mig och jag tror att eftersom vi var så tighta ända in i slutet, så går det lättare att bearbeta förlusten. Han finns ändå alltid med mig och jag har lärt mig så ofantligt mycket hund av honom.
Slutar med en bild på Tulo i sina bästa dagar, med det som han gillade allra bäst; bus med boll efter ett bra sökpass....