Lärarrollen – morsa och schyst kamrat

Nu har jag under en och en halv termin, vid sidan av mitt redaktörsjobb, fått prova på hur det är att vara lärare för ungdomar 16–18 år. Inte lätt skall ni veta. Det kvittar hur man än förbereder lektionen, så händer alltid något som ändrar förutsättningarna. Antingen kommer bara halva gruppen eller så har ingen av dem gjort sina hemuppgifter.

Till saken hör att min undervisning består i textkommunikation, tillsammans med ytterligare en journalist från vår tidning. Vår uppgift är att försöka lära dessa elever rutinerna på en tidning, deadline bland annat. Deadline var nog ett nytt ord för dessa ungar, för i deras värld är det bara att skicka ett sms "jag har inte hunnit skriva reportaget till denna vecka" eller "Jossan har varit sjuk, så därför kunde inte jag skriva min artikel, eftersom hon skulle kolla den".

Till saken hör att våra veckolektioner består i att färdigställa en ungdomssida till nästa dag, varje fredag. Så alla eleverna har sina uppgifter att bidraga med. Sedan kollar vi gemensamt igenom hur de skrivit, rättar och kanske bildsätter om det behövs. Så var det tänkt.

Men det blir inte alltid som man tänkt. Tänk er bara själva när 15 finnbeprydda och hormonstinna ungar väller in på redaktionen. Går direkt fram till kaffeautomaten och väljer en dryck som eventuellt passar och därefter häver sig på sofforna som finns utefter väggarna. Flera liggandes i någon annans knä.
För några veckor sedan skulle en av våra chefer vara med en lektion och det blev nog en upplevelse han sent glömmer. Till saken hör att han åldersmässigt inte ligger så långt från dessa ungdomar. Det kan nog ha lite betydelse, för när han försökte göra sig hörd, svarade en tjej, fortfarande liggande och utan att höja blicken, att hon inte hade en aning. Ibland undrar jag om det är så bra att låta barnen gå i skolan så länge att de egentligen inte har någon behållning av undervisningen.

Det finns undantag, det skall inte förnekas. Några av dem sticker verkligen ut och är duktiga skribenter. De har blick för nyhetsvärdering och suger åt sig det mesta som vi går igenom. Men resten? Hade det inte varit bättre att släppa ut dem som lärlingar någonstans där de fick göra något som intresserar dem?

Det var mina funderingar om skolan. Några kommer att bli journalister medan andra förhoppningsvis får lärorik erfarenhet och förstår varför det blir som det blir i tidningarna ibland.

I går hade vi nytt SM-möte med ledningsgruppen för SM 2010. Det händer inte så mycket ännu, mer än att de flesta provmarker är preliminärt utsedda och vår organisation börjar ta form. De flesta i ledningsgruppen har redan bokat boende till årets SM i Värnamo. I studiesyfte. Det gäller ju att planera och härma det bästa från alla. Men eftersom det inte var så länge sedan vi hade vårt förra SM (1999), så har vi många goda erfarenheter bevarade därifrån. Det var dessutom mastodontstort med agility och lydnaden, som vi slipper numera. Nu får vi IPO i stället, men där har vi superduktiga människor i Skaraborg, som tar hand om dessa hundar.

Det är hög tid för oss att börja samla in ett rörelsekapital, så om nån av er som läser detta har förslag på sponsorer eller liknande vänliga källor, så tipsa mig gärna. Att arrangera ett SM är inte helt gratis nämligen.

I min klubb är många förändringar påbörjade redan. Där skall moderniseras och byggas och planeras för en yngre och nyare inriktning. Själv jobbar jag med att starta en ungdomssektion. Det är andra gången jag jobbar med detta, förra gången var för cirka 30 år sedan. Och då lyckades vi hur bra som helst. Den klubben hade som mest 80 ungdomsmedlemmar. Hoppas vi når dit igen.

Ny styrelse, nya krafter och nya funderingar

Februari är årsmötenas gyllene tid. Det är då alla nya idéer ploppar upp och alla, och jag menar verkligen alla, skall ta nya tag och ta tag i allt, såväl det tråkiga som allt nytt och underbart kul som bör hända.

I vår klubb är årsmötet avklarat och för mig blev det lite av back flash. Jag klev in i styrelsen som vice ordförande på ett fyllnadsval. Egentligen hade jag inte tänkt mig detta, ansåg att styrelsejobb är en avslutad del i min karriär. Men den styrelse som skulle tillträda visade sig så intressant och full av nya idéer, så jag tackade ja. Och här sitter jag nu, naturligtvis full av nya idéer jag också. Det är svårt att ändra inriktning, är man en kreatör, så är man.

Vår klubb har god ekonomi och många medlemmar, för att vara en medelstor stad i Mellansverige. Det borde borga för att alla våra planer (som säkerligen får omprövas många gånger under resans gång) skall kunna gå att genomföras. Vi skall bland annat bygga en ny inglasad veranda, som också skall kunna användas vid kurser och utbildningar.

Den stora SKK-utställningen, som Skaraborgs Kennelklubb arrangerar varje år i maj, är flyttad från Larv till Lidköpings nya stora tjusiga sportarena och där kommer Lidköpings Brukshundklubb att medverka med personal och därmed också inbringa ett antal pengar, som kan användas till vår nya veranda. Denna utställning har vuxit sig ordentligt stor, så det skall bli jättekul att få medverka där. Planeringen är redan igång. Ett sådant projekt stärker och enar medlemmarna och ökar vi-känslan.

I övrigt kommer jag att ha fullt upp med tävlingarna i klubben. Förutom de årligen återkommande, blir Lidköping värd för det stora lag-DM, som Skaraborg anordnar för alla sina 17 klubbar varje höst. Så här gäller det först och främst att åka runt och leta efter öppna spårmarker till sisådär 20-30 hundar. Sök- och rapportmarker är lättare. De finns runt knuten. Sedan skall alla funktionärer trimmas och coachas.

Så det finns att göra hela tiden och när det blir någon tid över, har jag ju SM-planeringen plus den egna hunden att träna. Tulo är nu mycket pigg och alert och tränar sök för glatta livet. Det är bara hans mage, som inte vill komma igång ordentligt efter operationen. Har bokat in en återbesökstid för koll hos min favoritveterinär, Håkan Ekesbo, i början av mars. Så här lång tid borde det inte ta, men man vet aldrig, det kan vara något helt annat som spökar. Bäst att kolla.

Om allt går enligt planerna, kommer det ett minitroll in i familen i början av juni. Ixa mår lite dåligt på morgnarna och det brukar ju vara ett grav-tecken. Vi håller tummarna. Pappa till denna valpkull är SE SPCH SE U(U)CH SE LCH Hut's Anthony Quinn, till vardags kallad Anton, som vi kunda läsa om i tidningen Brukshunden efter hans SM-deltagande i förfjol. Så här ser han ut:

Det blir nog en omställning för oss alla därhemma. Denna nya hund skall förhoppningsvis inte lägga sig till med de olater som Tulo lyckats med. Något vi fick erfara härom kvällen, när husse skulle dela med sig av sitt kvällskex, vilket placerades i soffan framför Tulos nos. Hunden luktade lite ointresserat på kexet och tittade sedan på asken med mjukost på bordet. Alltså skall kexen helst serveras med pålägg till en mycket bortskämd rödtott. Men så är han också oerhört älskad, så det är väl lätt hänt att det blir så.

Barmarksträning och Vi-festival

Japp, så var sökträningen igång. På bar mark denna gång. Hundarna fick springa på grön mossa, något som de inte gjort på ett halvår. Och hej vad det gick undan. Ute på 60-70 meter på 5 sekunder i snitt. Det var träning det. Vi var sju som tränade och alla var glada och duktiga. Härligt, nu känns det som att våren är på G. Förresten inledde vi vårsäsongen med sökmöte hemma hos mig i onsdags. Fredrika hade kokat en god thaisoppa och jag själv fixade lite gott till kaffet och så pratade vi sökträning en hel kväll. Vi är nu sju ordinarie ekipage i vår sökgrupp, vilket är alldeles lagom om de flesta kommer. Men för att gardera oss för alltför få vid träningstillfällena, kommer vi att plocka in en hund ytterligare plus att vi har några reserver, som vi kan ringa in med kort varsel. Så förspänt har vi det! Vi är en populär grupp, men så har vi varit ganska framgångsrika också. Kan inte låta bli att visa en bild på våra underbara hundar en varm dag i somras.

Längst fram ligger boxern Lisa, Olliver, golden, (elitklass), Texas, collie (lägre klass)
Bakre raden sitter Storm, schäfer (elitklass), Tulo, tollare, (elitklass)
och Wilma, labrador (högre klass)

Ett annat vårtecken är ju Melodifestivalen, som sänds varje lördagkväll, först i sex veckor för att få fram det svenska bidraget. Sedan skall det sändas varje dag under ett antal veckor för att presentera alla andra länders bidrag för att slutligen kulminera i den stora finalen, där världens mest konstiga musik har en tendens att vinna framskjutna platser. Så har det varit ett antal år nu. Vi har helt enkelt inte samma smak i det nya Europa och därför kan man inte tävla i musik. Att de aldrig fattar! Omröstningen skall vi inte ens nämna.
Att denna musiktävling kan få ta så stor plats är en gåta. Men tydligen placerar sig många framför sin tv-apparat på lördagkvällarna och besvärar sig med att rösta, det är tydligt det. Själv satt jag i protest framför datorn i lördags kväll, när första programmet sändes, och jobbade med en kurs i inDesign. Fann detta mer spännande, men pausade naturligtvis vid ett tillfälle, för att fika med övrig familj, bänkad framför tv:n och gissa vad jag fick se då. En rappande karl som tog sig på snoppen stup i kvarten. Vad i hela friden är detta? Är det så man fiskar röster? Lite småfulla svenskar i tv-soffan kanske tilltalas av detta, vad vet jag. Själv tyckte jag det bara var frånstötande och tittade inte mera på tävlingen. Får fundera ut ett bra sätt att komma undan i fortsättningen också. En sak undrar jag dock; vart tog alla bra artister vägen? Varför är inte de med och tävlar. Kanske tycker de som jag – att Vi-festivalen (som mitt fyraåriga barnbarn kallar det) är blaha blaha.

Nu retade jag säkerligen upp ett antal bloggvänner, men hav tålamod – ni kan säkert ge igen på något sätt. Kan inte hjälpa att jag gillar Håkan Hellström-typ och jag ger mig sjutton på att han skulle kunna ta hem segern till Sverige hur lätt som helst med vilken som helst av hans låtar.