November. Mörkt och regnigt. För vår del innebär det återhämtning och inlärning av nya moment. I lugn och ro. För det är precis vad Tenor behöver. Inlärning i lugn takt och lugnt avancemang. Då är han som bäst....
Efter starten i lägrespåret, bestämde jag att vi tar vintern på oss och mognar lite. För att komma tillbaka till våren i full kraft. Målet nästa år är att komma till elitklass i sök och högre klass spår. Verkar väl rimligt, eller hur?
Under tiden och när vi inte tränar, har jag fått ytterligare ett delikat uppdrag. Skall även producera nästa års SM-katalog för Sörmlandsdistriktet. Och det är ett hedersuppdrag och väldigt roligt. Tänk er själva att sida för sida producera det som jag gillar allra mest. Hundar på elitnivå.... Hoppas nu att många av mina vänner kvalificerar sig till 2014 års mästerskap, så jag får skriva om dem i katalogen.
Sitter också med en annan förfrågan, som är lite mer främmande och som jag tvekar väldigt inför. Har också fått förfrågan att producera IPO-VM-katalogen för nästa år. På tre språk, varav det ena är bara ryska bokstäver.... Sliter mina ljusa lockar och lägger pannan i djupa veck. Detta uppdrag är nog en lite väl häftig utmaning, även för mig. Annars är jag känd för att kasta mig ut i outgrundliga avgrunder för att rädda mig upp på vilka konstiga sätt jag än hittar. Även att utnyttja mina vänner och speciellt mina flickor. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Julen närmar sig och jag är som vanligt tidigt ute. Alla julklappar utom en ligger här hemma och väntar på sina mottagare. Blir en relativt lugn jul i år. Lydia och pappa Stefan reser till den norrländska släkten, så bara Lollo kommer. Det blir tomt utan Lydia, men jag har full förståelse för att hon måste vara hos båda föräldrarnas hem.
Resten av barnens familjer kommer i alla fall. Det får blir släktkalas på juldagen med kalkon som huvudrätt. Planerar redan för helgen.
Så har jag spenderat en hel lördag med att lyssna på min favoritetolog; Lars Fält. Han föreläste om hundens förmåga att använda sitt luktsinne. Detta var en nyttig upplevelse för mig, men nu förstår jag vilken kapacitet en hund har att följa spår, bara den fått tillräcklig motivation och belöningen ligger på rätt nivå. Fick massor av tips på hur man tar tillvara denna unika egenskap hos våra fyrbenta vänner, bara man har en plan med sin träning och ser till att hunden förstår vad du vill att den skall göra.
Nu blir det träningsdagbok, både för sök och spår och den börjar vi med i morgon.....
lördag 9 november 2013
torsdag 3 oktober 2013
Problemlösning
I dag skall jag skriva om problemlösningar. Såväl för djur som människor. Önskar det funnes lika många lösningar för relationen mellan människor som mellan människa/djur och då särskilt hund.
Tävlade lägrespår med Tenor förra helgen. Tror aldrig jag tränat så frenetiskt och målmedvetet före en tävling med någon av mina hundar, som jag gjorde denna gång. Vad hjälpte det? Har spåret sparat på GPS och så här blev det:
Spåret började till vänster nedersta nålen en liten bit in i skogen och går åt höger, svänger uppåt och ned igen till nästa nål Det "extra" påhängsspåret längst ned vet jag inte varför vi gick??? Detta kombinerade felspår tog exakt 32 minuter att gå och var 2.200 meter. Så kondition har vi, men inte mycket mera.... Kanske skall nämna att ett normalspår i lägre klass är 1.000 meter och skall vara redovisat inom 25 minuter....
Tenor måste spårutbildas, det är helt klart och detta arbete är nu påbörjat. Letade efter alla tips och bloggar med problemlösningar jag kunde hitta. Och det var många. Döm om min förvåning när jag hittade en sida från en hundcoach som var helt suverän. Och när hon hänvisar till min dotters sambo "Stefan Mattssons Dragare" från år 2008, då blev jag riktigt glad. Tänka sig att de bästa råden behöver inte vara de nya påfunden, utan väldigt många lösningar finns hos hundförare som jobbat länge och med många hundar.
Har nu bett om tillåtelse av författaren att få publicera alla dessa spårtips på min hemsida, där jag har en särskild avdelning för tips och råd. Kolla gärna här:
Tävlade lägrespår med Tenor förra helgen. Tror aldrig jag tränat så frenetiskt och målmedvetet före en tävling med någon av mina hundar, som jag gjorde denna gång. Vad hjälpte det? Har spåret sparat på GPS och så här blev det:
Spåret började till vänster nedersta nålen en liten bit in i skogen och går åt höger, svänger uppåt och ned igen till nästa nål Det "extra" påhängsspåret längst ned vet jag inte varför vi gick??? Detta kombinerade felspår tog exakt 32 minuter att gå och var 2.200 meter. Så kondition har vi, men inte mycket mera.... Kanske skall nämna att ett normalspår i lägre klass är 1.000 meter och skall vara redovisat inom 25 minuter....
Tenor måste spårutbildas, det är helt klart och detta arbete är nu påbörjat. Letade efter alla tips och bloggar med problemlösningar jag kunde hitta. Och det var många. Döm om min förvåning när jag hittade en sida från en hundcoach som var helt suverän. Och när hon hänvisar till min dotters sambo "Stefan Mattssons Dragare" från år 2008, då blev jag riktigt glad. Tänka sig att de bästa råden behöver inte vara de nya påfunden, utan väldigt många lösningar finns hos hundförare som jobbat länge och med många hundar.
Har nu bett om tillåtelse av författaren att få publicera alla dessa spårtips på min hemsida, där jag har en särskild avdelning för tips och råd. Kolla gärna här:
Visserligen finns det mest söktips där, men nu kommer även de andra grenarna så sakteligen.
I och med Tenors inträde i spårdjungeln, så måste jag ju bara visa att vi kan. Det också... :) Det är vid motgångar tävlingsgenen i mig kommer fram och jag ger mig inte, förrän jag är överbevisad att vi inte kan. I dag provade jag ett av tipsen och det köpte hunden direkt. En härlig känsla när det är fullt drag i kopplet (byter lina mot koppel tills problemet är löst) och när hunden verkligen suger in varje fotsteg i spåret.
Belöningen i dag blev 5 cm falukorv, hängande från en gren i slutet av spåret. Hoppas det gav mersmak...
Problemlösning mellan människor ja. Önskar det funnes ett lika stort utbud som det finns för hundar. Förvånansvärt hur lätt en del riskerar en god relation bara för att rädda sig själv eller nån annan som man tagit på sig att beskydda. Eftersom jag varit med några år nu och sett många konflikter förbli olösta med livslång ovänskap som följd, kan jag inte sluta förundras över det konstiga sätt vi människor väljer när vi skall försöka nå en lösning på ett oftast banalt problem. Nästan alltid börjar det med lobbying för att samla en liten grupp omkring sig, så man skall känna sig starkare än motståndaren, eller kanske bara den stackare som uttryckt sin åsikt som inte stämmer med ens egen. De allra klokaste drar sig undan och går inte in i konflikten, men det är ändå ganska tråkigt, för luften blir inte tillräckligt rensad då, utan man riskerar gliringar och antydningar lång tid framöver.
Detta är den enklaste av konflikter som upprört mig den senaste tiden och bör kanske inte ägnas mer tid. Bara att konstatera att människan inte gjort några större framsteg för ett uppnå ett harmoniskt samarbete under det senaste århundradet.
Ett allvarligare samförståndsproblem är den historia som skakat oss under veckan, där en 15-årig flicka utsatts för våldtäkt av sex killar, och som nu friats i hovrätten. Ett rättshaveri utan dess like. Här kommer jag att agera så mycket jag orkar och skriva på alla protestlistor som kommer i min väg. Som mamma till tre flickor, vet jag att jag inte skulle dra mig för att oskadliggöra dessa svin för all framtid. Och jag skulle inte bry mig det minsta om vilket straff jag skulle få.....
Problemlösning mellan människor ja. Önskar det funnes ett lika stort utbud som det finns för hundar. Förvånansvärt hur lätt en del riskerar en god relation bara för att rädda sig själv eller nån annan som man tagit på sig att beskydda. Eftersom jag varit med några år nu och sett många konflikter förbli olösta med livslång ovänskap som följd, kan jag inte sluta förundras över det konstiga sätt vi människor väljer när vi skall försöka nå en lösning på ett oftast banalt problem. Nästan alltid börjar det med lobbying för att samla en liten grupp omkring sig, så man skall känna sig starkare än motståndaren, eller kanske bara den stackare som uttryckt sin åsikt som inte stämmer med ens egen. De allra klokaste drar sig undan och går inte in i konflikten, men det är ändå ganska tråkigt, för luften blir inte tillräckligt rensad då, utan man riskerar gliringar och antydningar lång tid framöver.
Detta är den enklaste av konflikter som upprört mig den senaste tiden och bör kanske inte ägnas mer tid. Bara att konstatera att människan inte gjort några större framsteg för ett uppnå ett harmoniskt samarbete under det senaste århundradet.
Ett allvarligare samförståndsproblem är den historia som skakat oss under veckan, där en 15-årig flicka utsatts för våldtäkt av sex killar, och som nu friats i hovrätten. Ett rättshaveri utan dess like. Här kommer jag att agera så mycket jag orkar och skriva på alla protestlistor som kommer i min väg. Som mamma till tre flickor, vet jag att jag inte skulle dra mig för att oskadliggöra dessa svin för all framtid. Och jag skulle inte bry mig det minsta om vilket straff jag skulle få.....
tisdag 13 augusti 2013
Händelserik sommar för oss...
Denna sommar blev verkligen inga latmansdagar. Det var fullt upp med katalogproduktion inför Hund-SM 2013 i Mantorp, en allt sjukare Tulo och ett läger som saknar motstycke.
Om jag börjar med jobbet, så var det som sagt en ny SM-katalog som skulle fram. Denna var ganska lättproducerad, eftersom jag fick träning förra året med Skaraborgs version. Denna blev också väl genomarbetad, eftersom jag lärt mig massor under vägen. Om någon vecka kommer ni alla att kunna läsa den.. men ett litet smakprov på förstasidan, kan jag väl dela med mig av
Det får bli en naturlig övergång till Krokasmedens läger vid Ösby Naturbruksgymnasium. Rekord i deltagare och rekord i träningsframgång. Hamnade i en sökgrupp med flest skallhundar, vilket verkligen inte var någon nackdel. Så många träningstips vi kunde utbyta... Vi tränar ju sökhundar allihopa men med olika markeringssätt. Och just sätten att få en bra markering, skiljer sig faktiskt inte så mycket. Verkligen en skjuts framåt för oss. Vi passade på att börja träna in fastrullen, när jag ändå hade kunnigt folk på plats. Och det gick nästa hela vägen. Får träna lite till här hemma, så sitter det snart. Titta bara!
Som jag nämnde var det många deltagare i år. Bland alla fanns Tenors pappa, massa släktingar och tre av hans fem syskon. Fattades gjorde Turbo-Mikael, som bor i Finland och Tix, vars matte måste jobba. Men Tylva, T-Lipton och Tjarlie var där.
Tror alla var lika nöjda med årets läger som vi var. Maten som serverades var helt superb. Kunde aldrig drömma om att det skulle vara så proffsigt. Inte en chans att man var hungrig mellan målen. Och godare kunde det knappast bli.... Stort tack till husmor och hennes personal! Bara det att de gjorde luchlådor till alla oss 80 pers, som vi kunde ta med och äta under dagen var vi än befann oss, i skogen eller på annan utflykt.
I år fick vi också tillgång till Sala Brukshundklubb några av dagarna och där passade vi på att köra igenom de tre SM-ekipage från kenneln som var närvarande. En i skyddet, Stefan och Kiwa, och två i spåret, Jenny och Külo och Eva och Jippi. Det andra skyddsekipaget, Niclas och Gunvald, var förhindrade. Niclas är precis nyutbildad polis. Svårt att komma ifrån.
Så till det tråkigaste som jag, trots allt, var oförberedd på. Tulo blev sämre under sommaren och medicinerades mot dålig mage. Vissa dagar var bättre och jag trodde hela tiden att vi skulle klara det och förberedde för honom också att följa med på lägret. Men tre dagar innan vi skulle åka, slutade han helt att äta och dagen innan ville han inte följa med på morgonpromenaden. Det var första gången han inte ville följa med. Han försökte hoppa upp i en säng i gästrummet, men orkade inte utan ramlade ner. Under dagen blev han bara sämre och den veterinärtid jag hade på eftermiddagen fick bli vår sista stund tillsammans. En mycket fin stund, som jag är oerhört tacksam för. Nu finns han i en urna här hemma hos mig och en speciell dag kommer han att få sin sista viloplats bredvid sin kompis, labradoren Selma på en speciell plats här hemma i trädgården. Men i mina tankar finns han alltid med mig och jag tror att eftersom vi var så tighta ända in i slutet, så går det lättare att bearbeta förlusten. Han finns ändå alltid med mig och jag har lärt mig så ofantligt mycket hund av honom.
Slutar med en bild på Tulo i sina bästa dagar, med det som han gillade allra bäst; bus med boll efter ett bra sökpass....
Om jag börjar med jobbet, så var det som sagt en ny SM-katalog som skulle fram. Denna var ganska lättproducerad, eftersom jag fick träning förra året med Skaraborgs version. Denna blev också väl genomarbetad, eftersom jag lärt mig massor under vägen. Om någon vecka kommer ni alla att kunna läsa den.. men ett litet smakprov på förstasidan, kan jag väl dela med mig av
Det får bli en naturlig övergång till Krokasmedens läger vid Ösby Naturbruksgymnasium. Rekord i deltagare och rekord i träningsframgång. Hamnade i en sökgrupp med flest skallhundar, vilket verkligen inte var någon nackdel. Så många träningstips vi kunde utbyta... Vi tränar ju sökhundar allihopa men med olika markeringssätt. Och just sätten att få en bra markering, skiljer sig faktiskt inte så mycket. Verkligen en skjuts framåt för oss. Vi passade på att börja träna in fastrullen, när jag ändå hade kunnigt folk på plats. Och det gick nästa hela vägen. Får träna lite till här hemma, så sitter det snart. Titta bara!
Som jag nämnde var det många deltagare i år. Bland alla fanns Tenors pappa, massa släktingar och tre av hans fem syskon. Fattades gjorde Turbo-Mikael, som bor i Finland och Tix, vars matte måste jobba. Men Tylva, T-Lipton och Tjarlie var där.
 |
| Fr. v. Malin Semborg och Tylva, Christina och Tenor, Annika Wendemar med pappa Anton, Lisa Melander och Tjarlie samt Sandra Svanström och T-Lipton |
I år fick vi också tillgång till Sala Brukshundklubb några av dagarna och där passade vi på att köra igenom de tre SM-ekipage från kenneln som var närvarande. En i skyddet, Stefan och Kiwa, och två i spåret, Jenny och Külo och Eva och Jippi. Det andra skyddsekipaget, Niclas och Gunvald, var förhindrade. Niclas är precis nyutbildad polis. Svårt att komma ifrån.
Så till det tråkigaste som jag, trots allt, var oförberedd på. Tulo blev sämre under sommaren och medicinerades mot dålig mage. Vissa dagar var bättre och jag trodde hela tiden att vi skulle klara det och förberedde för honom också att följa med på lägret. Men tre dagar innan vi skulle åka, slutade han helt att äta och dagen innan ville han inte följa med på morgonpromenaden. Det var första gången han inte ville följa med. Han försökte hoppa upp i en säng i gästrummet, men orkade inte utan ramlade ner. Under dagen blev han bara sämre och den veterinärtid jag hade på eftermiddagen fick bli vår sista stund tillsammans. En mycket fin stund, som jag är oerhört tacksam för. Nu finns han i en urna här hemma hos mig och en speciell dag kommer han att få sin sista viloplats bredvid sin kompis, labradoren Selma på en speciell plats här hemma i trädgården. Men i mina tankar finns han alltid med mig och jag tror att eftersom vi var så tighta ända in i slutet, så går det lättare att bearbeta förlusten. Han finns ändå alltid med mig och jag har lärt mig så ofantligt mycket hund av honom.
Slutar med en bild på Tulo i sina bästa dagar, med det som han gillade allra bäst; bus med boll efter ett bra sökpass....
lördag 1 juni 2013
När det är som allra skönast ....
Undertecknad är känd för sin höga moral och sitt raka språk. Det har ställt till det för mig många gånger. Har fått "vänner" som väljer distans. De känner sig överkörda.
För mig är det ok. Har alltid varit mycket ståndfast när jag vet att jag har rätt. Och med rätt menar jag det som jag vet kommer att bli bäst för alla parter. Även om jag får ge avkall på något, så finns det alltid en väg fram som alla kan acceptera. Hatar när någon med bestämdhet påstår något som inte är ordentligt kontrollerat.
Nu senast var det min äldsta dotters auktorisation som skyddsdomare av första klass. Hon fick ett erbjudande att göra sitt prov i Skaraborg, men självklart blev det lite mycket för det distrikt hon tillhör och något påstods som inte var undersökt. På fredag går Louise upp i provet på Falbygdens Brukshundklubb, och det gillar mamma :) Lycka till gumman! Klarar du det, har du högre behörighet än din mor....
Gillar också att jag nu för tiden kan planera 100 procent av min tid själv. Det innebär att jag bara gör roliga saker och sådant som jag utvecklas av. För närvarande ställer jag samman Östergötlands katalog för bruksgrenarna vid Hund-SM i Mantorp i slutet av augusti. Det är ett hedervärt uppdrag och jag känner ungefär samma stämning nu som för ett år sedan, då jag svettades med Skaraborgs. Fast lite lättare går det naturligtvis, jag lärde mig mycket i fjol. Bland annat Indesign... Jo det är sant, jag hade aldrig jobbat i det programmet tidigare. Ytterligare ett exempel på min envishet. På mitt tidigare jobb redigerade vi allt i QuarkExpress. Nu kan jag två layout-program.
Tenor har blivit stor nu. Vägde honom hos veterinären i förrgår, när han fick sin årliga vaccination. 20,0 kg, vilket kan jämföras med Tulo (12,5 år) som väger 16,3. Tulo har dragits med dålig mage ett tag, så veterinären fick känna över honom, men hittade inget konstigt, så det blir dietfoder och Prokolin+ ett tag tills det ger sig. Har bestämt att vi inte kommer att genomföra några större ingrepp på honom mera. Det räcker med det han fått gå igenom med sitt perinialbråck. Det är tuffa bestlut man får ta när hundarna blir gamla. Och det blir dom fort. Ett hundliv svischar bara förbi, känns det som...
Det är som vackrast ute i naturen nu. Liljekonvaljen, syrenerna och maskrosorna blommar som bäst. Otroligt vackert. Och det är nu som jag är så oerhört tacksam och glad för det beslut vi tog för sex år sedan, nämligen att återvända till Lidköping och bygga oss ett åretruntboende vid Vänerns strand. När som helst kan jag ta hundarna och gå ner till stranden, så de får simma och leka i vattnet. Och snart har vi lagt i lilla båten också. Skall bara skrapa bort lite mossa och skura den vit och fin, sedan blir det säkert många små båtturer med barnbarnen i Kinneviken. Allra mest väntar lille Elliot, som för övrigt var med morfar i Spiken idag och lyckades lura till sig morfars glass... Dom passar verkligen ihop, de där två :)
För mig är det ok. Har alltid varit mycket ståndfast när jag vet att jag har rätt. Och med rätt menar jag det som jag vet kommer att bli bäst för alla parter. Även om jag får ge avkall på något, så finns det alltid en väg fram som alla kan acceptera. Hatar när någon med bestämdhet påstår något som inte är ordentligt kontrollerat.
Nu senast var det min äldsta dotters auktorisation som skyddsdomare av första klass. Hon fick ett erbjudande att göra sitt prov i Skaraborg, men självklart blev det lite mycket för det distrikt hon tillhör och något påstods som inte var undersökt. På fredag går Louise upp i provet på Falbygdens Brukshundklubb, och det gillar mamma :) Lycka till gumman! Klarar du det, har du högre behörighet än din mor....
Gillar också att jag nu för tiden kan planera 100 procent av min tid själv. Det innebär att jag bara gör roliga saker och sådant som jag utvecklas av. För närvarande ställer jag samman Östergötlands katalog för bruksgrenarna vid Hund-SM i Mantorp i slutet av augusti. Det är ett hedervärt uppdrag och jag känner ungefär samma stämning nu som för ett år sedan, då jag svettades med Skaraborgs. Fast lite lättare går det naturligtvis, jag lärde mig mycket i fjol. Bland annat Indesign... Jo det är sant, jag hade aldrig jobbat i det programmet tidigare. Ytterligare ett exempel på min envishet. På mitt tidigare jobb redigerade vi allt i QuarkExpress. Nu kan jag två layout-program.
Tenor har blivit stor nu. Vägde honom hos veterinären i förrgår, när han fick sin årliga vaccination. 20,0 kg, vilket kan jämföras med Tulo (12,5 år) som väger 16,3. Tulo har dragits med dålig mage ett tag, så veterinären fick känna över honom, men hittade inget konstigt, så det blir dietfoder och Prokolin+ ett tag tills det ger sig. Har bestämt att vi inte kommer att genomföra några större ingrepp på honom mera. Det räcker med det han fått gå igenom med sitt perinialbråck. Det är tuffa bestlut man får ta när hundarna blir gamla. Och det blir dom fort. Ett hundliv svischar bara förbi, känns det som...
Det är som vackrast ute i naturen nu. Liljekonvaljen, syrenerna och maskrosorna blommar som bäst. Otroligt vackert. Och det är nu som jag är så oerhört tacksam och glad för det beslut vi tog för sex år sedan, nämligen att återvända till Lidköping och bygga oss ett åretruntboende vid Vänerns strand. När som helst kan jag ta hundarna och gå ner till stranden, så de får simma och leka i vattnet. Och snart har vi lagt i lilla båten också. Skall bara skrapa bort lite mossa och skura den vit och fin, sedan blir det säkert många små båtturer med barnbarnen i Kinneviken. Allra mest väntar lille Elliot, som för övrigt var med morfar i Spiken idag och lyckades lura till sig morfars glass... Dom passar verkligen ihop, de där två :)
torsdag 16 maj 2013
Det ställs stora krav på journalister...
... och det är bra. På så sätt har vi en stor trovärdighet och de allra flesta litar på att det vi säger är sant. Om än omskrivet ibland, för att inte avslöja det som inte skall avslöjas.
Men så händer det saker som berör, även en journalist. Djupt in i hjärtat. En yngling i Göteborg erkänner att han dödat ett stort antal katter på ett makabert sätt. Helt ofattbart för en djurvän som mig. Att någon kan sakna spärrar för detta lidande som han själv måste bevittna. För inte kan det väl vara njutbart? Eller kan det det? Kanske för en mycket störd individ.
I dagens informationssamhälle dröjde det såklart inte länge förrän bild och beskrivning på den åtalade fanns att dela i våra sociala nät. Och där brast jag. Tryckte på gilla/dela-knappen utan att tänka mig för. Förlåt alla mina vänner, man hänger inte ut en person förrän den är dömd. Fick ett snabbt påpekande av en kollega och min delning togs snabbt bort....
Mera pekfingrar. Jag gillar att skriva lite kryptiska statusuppdateringar, och allra mest vill jag att det skall skapa debatt. Älskar debatter, särskilt om jag har egna bra argument, så jag vinner. För några dagar sedan påstod jag på fejjan att vissa killar inte klarar starka tjejer. Och det menar jag och det har jag sagt många gånger tidigare. Killarna dumpar tjejer som de säkert skulle fått ett rikt och innehållsrikt liv med och istället väljer de en svag, underkastad partner, gärna nedtryckt i tidigare förhållanden. Denna stackare kanske bara är nöjd med att tillfredsställa och serva mannen, bara för att få ett liv.... Vad man kan hoppas är ju då att mannen hjälper till att ge henne det. Visar vägen till ett självständigare liv, där hon får möjlighet att odla egna intressen och att de gemensamt hittar roliga saker att göra.
Tenor har överraskat igen. Den hunden gillar jag verkligen. Det han lär sig, det minns han och så gör han så även i utsatta lägen, till exempel vid tävlingar, då matte inte är sig lik. Vi tävlade appellklass i Mariestad häromsistens. Inför denna tävling tränade vi i stort sett varje dag. Tenor är en renodlad sökhund, det var det han fick lära sig redan som liten. Spåret fick bli nånting man bara tränar lite då och då, när kompisarna vill ha sällskap. Så det gick inte så bra. På träningarna inför tävlingen alltså. Tror inte vi kom till slutet på en enda träning. Eller så plockade han inga apporter alls. Trampade mest på dom.
Mådde faktiskt inte bra innan jag for iväg den där tävlingsdagen. Men vi var bara två i spårgruppen, så jag förberedde tävlingsledaren och sekretariatet på att jag förmodligen inte kommer tillbaka efter spåret, så de behövde inte vänta på mig ifall jag inte dök upp. Och vad tror ni hundskrället gör? Spårar som om han aldrig gjort något annat. Hittade till och med en träningsapport som var några dagar gammal... Tala om luktsinne på våra hundar... Och på detta gör han ett lydnadsprogram som om han ville visa alla vad han verkligen kan. Visserligen blev det lite missuppfattningar i starten och linförigheten blev väl sådär. Men resten...
Vi har varit på sökläger också. Blev inbjuden av vännerna Bengt Elisasson och Mette Klavenes till Lerums årliga sökläger. Det var bland de bästa dagarna vi haft, utbildningsmässigt. Äntligen vågade jag traska på och prova svåra uppgifter för Tenor, eftersom jag hade så kvalificerat folk på stigen. Han lärde sig gå flera tomslag i rad och han markerade heldolda figgar, såväl i lådor som helt nedgrävda. Om det nu fortsätter så här, så räknar vi med att lära in fastrullen i sommar och sedan är det lägre sök som gäller. Tänk vad träning med kvalitet kan hjälpa till att komma framåt. Och tänk så många nya vänner vi fick på lägret. Och tänk så bra vi hade det som fick bo hos Emilie bara nån mil från Lerums BHK.... En tacksam tanke till er alla som gjorde dessa dagar så innehållsrika för oss!
Till sist måste jag väl ändå nämna mitt SM-engagemang i år. Också. Det var verkligen inte meningen. Det började med att jag lovade Östgötadistriktet att göra deras katalog, eftersom jag hade vanan inne från skaraborgsmästerskapet i fjol. Nu har det visat sig att vi jobbar så himla bra tillsammans, SM-generalen och jag, så jag kommer att vara med vid deras stora planeringsmöte på huvudarenan Mantorp i juli. Men jag lovar att inte ta på mig för många uppgifter. Skall bli så skönt att bara mingla omkring och heja på alla bra hundar som lyckats kvalificera sig till 2013 års SM i Östergörland....
Så här tyckte domarna att Tenor skötte sig vid spårtävlingen:
Men så händer det saker som berör, även en journalist. Djupt in i hjärtat. En yngling i Göteborg erkänner att han dödat ett stort antal katter på ett makabert sätt. Helt ofattbart för en djurvän som mig. Att någon kan sakna spärrar för detta lidande som han själv måste bevittna. För inte kan det väl vara njutbart? Eller kan det det? Kanske för en mycket störd individ.
I dagens informationssamhälle dröjde det såklart inte länge förrän bild och beskrivning på den åtalade fanns att dela i våra sociala nät. Och där brast jag. Tryckte på gilla/dela-knappen utan att tänka mig för. Förlåt alla mina vänner, man hänger inte ut en person förrän den är dömd. Fick ett snabbt påpekande av en kollega och min delning togs snabbt bort....
Mera pekfingrar. Jag gillar att skriva lite kryptiska statusuppdateringar, och allra mest vill jag att det skall skapa debatt. Älskar debatter, särskilt om jag har egna bra argument, så jag vinner. För några dagar sedan påstod jag på fejjan att vissa killar inte klarar starka tjejer. Och det menar jag och det har jag sagt många gånger tidigare. Killarna dumpar tjejer som de säkert skulle fått ett rikt och innehållsrikt liv med och istället väljer de en svag, underkastad partner, gärna nedtryckt i tidigare förhållanden. Denna stackare kanske bara är nöjd med att tillfredsställa och serva mannen, bara för att få ett liv.... Vad man kan hoppas är ju då att mannen hjälper till att ge henne det. Visar vägen till ett självständigare liv, där hon får möjlighet att odla egna intressen och att de gemensamt hittar roliga saker att göra.
Tenor har överraskat igen. Den hunden gillar jag verkligen. Det han lär sig, det minns han och så gör han så även i utsatta lägen, till exempel vid tävlingar, då matte inte är sig lik. Vi tävlade appellklass i Mariestad häromsistens. Inför denna tävling tränade vi i stort sett varje dag. Tenor är en renodlad sökhund, det var det han fick lära sig redan som liten. Spåret fick bli nånting man bara tränar lite då och då, när kompisarna vill ha sällskap. Så det gick inte så bra. På träningarna inför tävlingen alltså. Tror inte vi kom till slutet på en enda träning. Eller så plockade han inga apporter alls. Trampade mest på dom.
Mådde faktiskt inte bra innan jag for iväg den där tävlingsdagen. Men vi var bara två i spårgruppen, så jag förberedde tävlingsledaren och sekretariatet på att jag förmodligen inte kommer tillbaka efter spåret, så de behövde inte vänta på mig ifall jag inte dök upp. Och vad tror ni hundskrället gör? Spårar som om han aldrig gjort något annat. Hittade till och med en träningsapport som var några dagar gammal... Tala om luktsinne på våra hundar... Och på detta gör han ett lydnadsprogram som om han ville visa alla vad han verkligen kan. Visserligen blev det lite missuppfattningar i starten och linförigheten blev väl sådär. Men resten...
 |
| Hans resultat visas längst ned i denna blogg: |
Vi har varit på sökläger också. Blev inbjuden av vännerna Bengt Elisasson och Mette Klavenes till Lerums årliga sökläger. Det var bland de bästa dagarna vi haft, utbildningsmässigt. Äntligen vågade jag traska på och prova svåra uppgifter för Tenor, eftersom jag hade så kvalificerat folk på stigen. Han lärde sig gå flera tomslag i rad och han markerade heldolda figgar, såväl i lådor som helt nedgrävda. Om det nu fortsätter så här, så räknar vi med att lära in fastrullen i sommar och sedan är det lägre sök som gäller. Tänk vad träning med kvalitet kan hjälpa till att komma framåt. Och tänk så många nya vänner vi fick på lägret. Och tänk så bra vi hade det som fick bo hos Emilie bara nån mil från Lerums BHK.... En tacksam tanke till er alla som gjorde dessa dagar så innehållsrika för oss!
Till sist måste jag väl ändå nämna mitt SM-engagemang i år. Också. Det var verkligen inte meningen. Det började med att jag lovade Östgötadistriktet att göra deras katalog, eftersom jag hade vanan inne från skaraborgsmästerskapet i fjol. Nu har det visat sig att vi jobbar så himla bra tillsammans, SM-generalen och jag, så jag kommer att vara med vid deras stora planeringsmöte på huvudarenan Mantorp i juli. Men jag lovar att inte ta på mig för många uppgifter. Skall bli så skönt att bara mingla omkring och heja på alla bra hundar som lyckats kvalificera sig till 2013 års SM i Östergörland....
Så här tyckte domarna att Tenor skötte sig vid spårtävlingen:
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
onsdag 27 februari 2013
Falk lämnar ingen oberörd
Såg TV-programmet med Anders Lundin och Habos historia i går kväll. Var lite extra intresserad av inslaget om Falks grav, eftersom jag själv som yngre journalist också sovit över där uppe i skogen i hopp om att avslöja vem som kommer med färska blommor till graven.
Nu är det inte själva graven utan avrättningsplatsen som är försedd med ett järnkors och dit folk vallfärdar för att uppleva mysteriet på nära håll.
Jobbade på Falköpings Tidning i början av 2000-talet och tillsammans med två tjejkollegor och min dotter Emilie bestämde vi oss för att sova över i tält i skogen intill graven i hopp om att kunna avslöja hemligheten. För säkerhets skull hade vi två hundar med oss också, min schäfer Giela och Emies labrador Selma.
Vi anlände sent en vardagskväll, gömde undan redaktionsbilen så gott vi kunde och slog upp vårt lilla tält. Delade på en flaska vin och åt lite gott medan mörkret sänkte sig över oss. Ryggsäckar och övrig packning fanns staplat längst in och själva tillbringade vi tiden fram till och över midnatt i tältöppningen. Det var en tyst och vindstilla afton.
Så småningom somnade vi till kortare stunder, det enda som väckte oss var en och annan fågel med sitt skrikande. Runt midnatt hörde vi en bil komma körande upp till vändplatsen, gjorde en snabb vändning och försvann lika fort. Denna bil var det närmaste blombudet vi kunde komma. Att föraren upptäckt antingen vår bil eller vårt tält och därför försvann lika fort.
Ingen som ville sätta nya blommor den natten alltså. Tur att vi hade tagit med en egen bukett, så vi fick en dramatisk bild till vårt reportage. Och inga spökerier heller. Trodde vi...
... tills efter några dagar, när Emilies väninna ringde och frågade om hon ville nåt särskilt den där natten strax efter midnatt. Hon hade ett missat samtal från Emilie nämligen.... Telefonerna hade vi avstängda i ryggsäckarna för att inte avslöja oss. Och i Emilies lista över uppringda nummer finns ingenting den natten....
Var det Falk som lurat oss ändå? Vi har ingen förklaring, men vi har bevis för att väninnan har ett missat samtal från Emilie.....
En annan sak som berört mig i veckan är Janne Josefssons avslöjande om fusk inom skidsporten. Janne är min absoluta förebild som journalist och jag njuter verkligen när orättvisor och oegentligheter avslöjas. När nån försöker vara bättre än den verkligen är.
Avslöjade också en fuskhistoria inom hundsporten häromåret och utsattes för ordentlig förföljelse och offentlig förnedring flera gånger, eftersom de utpekade ansågs klanderfria.
Vill inte gå in på själva händelserna utan nöjer mig med att minnas hur man skjuter budbäraren i stället för att lösa problemet. Eller kanske undviker att prata med varandra...
Första gången skulle jag lynchas på en domarkonferens, som drogs ihop i alla hast efter ett annat möte där man visste att jag inte kunde komma undan. Utan en chans att förbereda mig och bara med motpartens argument som bevis. Jag gick aldrig in i lokalen, meddelade bara att jag kommer närvara om det finns neutral representant närvarande, som inte redan färgats med fel fakta.
Man gjorde ett nytt försök och kallade till ny domarkonferens, där jag kom helt oförberedd och konfronterades med central representant som var så dåligt förberedd att han förväxlade mig med min dotter, som också är domare fast i ett annat distrikt, och var så dåligt påläst att han inte kände till alla fakta. Vad han däremot hade varit tvungen att ta till sig var de etiska regler, som vi alla inom organisationen skall arbeta efter. Och det var just de etiska regler jag efterlyste i vårt distrikt, och som varit så svårt att följa.
Det mötet stod jag rakryggad, mycket överraskad och naturligtvis ledsen över det sätt man valt att konfrontera mig. Men jag blev stark av min övertygelse och i dag rekommenderas vi hela tiden att följa SBK:s etiska regler och jag hör ofta hur viktigt det är att hålla sig borta från all misstanke om fusk.
Så Janne, du är ta mig sjutton det bästa som hänt journalistkåren! Undrar hur många gånger du är upprörd och ledsen över orättvisor och oegentligheter? Men tänk ändå så mycket bra du gör för att vi alla skall få en bättre värld att leva i .....
Nu är det inte själva graven utan avrättningsplatsen som är försedd med ett järnkors och dit folk vallfärdar för att uppleva mysteriet på nära håll.
Jobbade på Falköpings Tidning i början av 2000-talet och tillsammans med två tjejkollegor och min dotter Emilie bestämde vi oss för att sova över i tält i skogen intill graven i hopp om att kunna avslöja hemligheten. För säkerhets skull hade vi två hundar med oss också, min schäfer Giela och Emies labrador Selma.
Vi anlände sent en vardagskväll, gömde undan redaktionsbilen så gott vi kunde och slog upp vårt lilla tält. Delade på en flaska vin och åt lite gott medan mörkret sänkte sig över oss. Ryggsäckar och övrig packning fanns staplat längst in och själva tillbringade vi tiden fram till och över midnatt i tältöppningen. Det var en tyst och vindstilla afton.
Så småningom somnade vi till kortare stunder, det enda som väckte oss var en och annan fågel med sitt skrikande. Runt midnatt hörde vi en bil komma körande upp till vändplatsen, gjorde en snabb vändning och försvann lika fort. Denna bil var det närmaste blombudet vi kunde komma. Att föraren upptäckt antingen vår bil eller vårt tält och därför försvann lika fort.
Ingen som ville sätta nya blommor den natten alltså. Tur att vi hade tagit med en egen bukett, så vi fick en dramatisk bild till vårt reportage. Och inga spökerier heller. Trodde vi...
... tills efter några dagar, när Emilies väninna ringde och frågade om hon ville nåt särskilt den där natten strax efter midnatt. Hon hade ett missat samtal från Emilie nämligen.... Telefonerna hade vi avstängda i ryggsäckarna för att inte avslöja oss. Och i Emilies lista över uppringda nummer finns ingenting den natten....
Var det Falk som lurat oss ändå? Vi har ingen förklaring, men vi har bevis för att väninnan har ett missat samtal från Emilie.....
En annan sak som berört mig i veckan är Janne Josefssons avslöjande om fusk inom skidsporten. Janne är min absoluta förebild som journalist och jag njuter verkligen när orättvisor och oegentligheter avslöjas. När nån försöker vara bättre än den verkligen är.
Avslöjade också en fuskhistoria inom hundsporten häromåret och utsattes för ordentlig förföljelse och offentlig förnedring flera gånger, eftersom de utpekade ansågs klanderfria.
Vill inte gå in på själva händelserna utan nöjer mig med att minnas hur man skjuter budbäraren i stället för att lösa problemet. Eller kanske undviker att prata med varandra...
Första gången skulle jag lynchas på en domarkonferens, som drogs ihop i alla hast efter ett annat möte där man visste att jag inte kunde komma undan. Utan en chans att förbereda mig och bara med motpartens argument som bevis. Jag gick aldrig in i lokalen, meddelade bara att jag kommer närvara om det finns neutral representant närvarande, som inte redan färgats med fel fakta.
Man gjorde ett nytt försök och kallade till ny domarkonferens, där jag kom helt oförberedd och konfronterades med central representant som var så dåligt förberedd att han förväxlade mig med min dotter, som också är domare fast i ett annat distrikt, och var så dåligt påläst att han inte kände till alla fakta. Vad han däremot hade varit tvungen att ta till sig var de etiska regler, som vi alla inom organisationen skall arbeta efter. Och det var just de etiska regler jag efterlyste i vårt distrikt, och som varit så svårt att följa.
Det mötet stod jag rakryggad, mycket överraskad och naturligtvis ledsen över det sätt man valt att konfrontera mig. Men jag blev stark av min övertygelse och i dag rekommenderas vi hela tiden att följa SBK:s etiska regler och jag hör ofta hur viktigt det är att hålla sig borta från all misstanke om fusk.
Så Janne, du är ta mig sjutton det bästa som hänt journalistkåren! Undrar hur många gånger du är upprörd och ledsen över orättvisor och oegentligheter? Men tänk ändå så mycket bra du gör för att vi alla skall få en bättre värld att leva i .....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)