Nu är det inte själva graven utan avrättningsplatsen som är försedd med ett järnkors och dit folk vallfärdar för att uppleva mysteriet på nära håll.
Jobbade på Falköpings Tidning i början av 2000-talet och tillsammans med två tjejkollegor och min dotter Emilie bestämde vi oss för att sova över i tält i skogen intill graven i hopp om att kunna avslöja hemligheten. För säkerhets skull hade vi två hundar med oss också, min schäfer Giela och Emies labrador Selma.
Vi anlände sent en vardagskväll, gömde undan redaktionsbilen så gott vi kunde och slog upp vårt lilla tält. Delade på en flaska vin och åt lite gott medan mörkret sänkte sig över oss. Ryggsäckar och övrig packning fanns staplat längst in och själva tillbringade vi tiden fram till och över midnatt i tältöppningen. Det var en tyst och vindstilla afton.
Så småningom somnade vi till kortare stunder, det enda som väckte oss var en och annan fågel med sitt skrikande. Runt midnatt hörde vi en bil komma körande upp till vändplatsen, gjorde en snabb vändning och försvann lika fort. Denna bil var det närmaste blombudet vi kunde komma. Att föraren upptäckt antingen vår bil eller vårt tält och därför försvann lika fort.
Ingen som ville sätta nya blommor den natten alltså. Tur att vi hade tagit med en egen bukett, så vi fick en dramatisk bild till vårt reportage. Och inga spökerier heller. Trodde vi...
... tills efter några dagar, när Emilies väninna ringde och frågade om hon ville nåt särskilt den där natten strax efter midnatt. Hon hade ett missat samtal från Emilie nämligen.... Telefonerna hade vi avstängda i ryggsäckarna för att inte avslöja oss. Och i Emilies lista över uppringda nummer finns ingenting den natten....
Var det Falk som lurat oss ändå? Vi har ingen förklaring, men vi har bevis för att väninnan har ett missat samtal från Emilie.....
En annan sak som berört mig i veckan är Janne Josefssons avslöjande om fusk inom skidsporten. Janne är min absoluta förebild som journalist och jag njuter verkligen när orättvisor och oegentligheter avslöjas. När nån försöker vara bättre än den verkligen är.
Avslöjade också en fuskhistoria inom hundsporten häromåret och utsattes för ordentlig förföljelse och offentlig förnedring flera gånger, eftersom de utpekade ansågs klanderfria.
Vill inte gå in på själva händelserna utan nöjer mig med att minnas hur man skjuter budbäraren i stället för att lösa problemet. Eller kanske undviker att prata med varandra...
Första gången skulle jag lynchas på en domarkonferens, som drogs ihop i alla hast efter ett annat möte där man visste att jag inte kunde komma undan. Utan en chans att förbereda mig och bara med motpartens argument som bevis. Jag gick aldrig in i lokalen, meddelade bara att jag kommer närvara om det finns neutral representant närvarande, som inte redan färgats med fel fakta.
Man gjorde ett nytt försök och kallade till ny domarkonferens, där jag kom helt oförberedd och konfronterades med central representant som var så dåligt förberedd att han förväxlade mig med min dotter, som också är domare fast i ett annat distrikt, och var så dåligt påläst att han inte kände till alla fakta. Vad han däremot hade varit tvungen att ta till sig var de etiska regler, som vi alla inom organisationen skall arbeta efter. Och det var just de etiska regler jag efterlyste i vårt distrikt, och som varit så svårt att följa.
Det mötet stod jag rakryggad, mycket överraskad och naturligtvis ledsen över det sätt man valt att konfrontera mig. Men jag blev stark av min övertygelse och i dag rekommenderas vi hela tiden att följa SBK:s etiska regler och jag hör ofta hur viktigt det är att hålla sig borta från all misstanke om fusk.
Så Janne, du är ta mig sjutton det bästa som hänt journalistkåren! Undrar hur många gånger du är upprörd och ledsen över orättvisor och oegentligheter? Men tänk ändå så mycket bra du gör för att vi alla skall få en bättre värld att leva i .....
