Men man behöver inte vara kändis för att råka ut för stalkare. Det har drabbat mig två gånger i mitt liv. Första gången var jag bara 18 år, nyinflyttad till stan från en liten lantortshåla, nytaget körkort och ny pojkvän. Jag hade fått mitt drömjobb som vd-sekreterare på ett större företag och kände mig väldigt stark och lycklig.
Fick låna min pojkväns bil under veckorna, eftersom jag hade en bit att åka till jobbet. Och det var under dessa morgonresor som jag började känna mig förföljd. Ofta körde en bil upp bakom mig och följde med nästan hela vägen fram. Samma bil, jag kände igen märket och färgen.
Efter ett tag började jag få telefonsamtal på natten. Nån som bara andades och lyssnade när jag pratade. På den tiden hade telefonerna ingen display, så att man direkt kunde se vem som ringde. Detta upprepade sig och jag började slänga på luren allt snabbare. Till slut tyckte jag det var så obehagligt att jag lät min pojkvän sova alla nätter hos mig och det var också han som fick ta över luren, när vi förstod vem det var som ringde. Detta retade upp personen än värre och han fick fullkomliga utbrott i luren. Han ville ju såklart bara höra min röst och vad han gjorde under tiden, förstod jag först senare....
Förföljandet fortsatte och vi försökte genom dåvarande Televerket spåra telefonsamtalen. På den tiden fick man inte lägga på luren om samtalet skulle kunna spåras. Det måste också finnas särskilda skäl för att spåra personen, en polisanmälan till exempel. Nu hade jag lyckats få ett registreringsnummer på förföljaren också, så han polisanmäldes.
Denne stackars pojke som blivit så förtjust i mig var tidningsbudet i min trappuppgång. Han hade förföljt mig ända fram till min dörr, fått mitt namn och på så sätt börjat kartlägga mitt liv. Ett telefonsamtal till honom och till hans arbetsgivare räckte för att han skulle sluta. Men jag måste erkänna att jag tänkte på honom ofta, han hade nog behövt terapi för att bryta sitt sjuka beteende. Kanske letade han bara upp ett nytt offer att plåga.
Nästa stalkare dök upp väldigt många år senare. Då jobbade jag som journalist och på vår redaktion hade vi startat en serie om udda yrken. Vår ambitiöse chef läste telefonkataloger för att hitta intressanta titlar, som vi kunde göra jobb på. Jag fick uppdraget att skriva om en "pilgrim". Lät ju hur kul som helst, en pilgrim i Sverige....
Pilgrimen visade sig vara en ensamstående man, inneboende i ett tvåfamiljshus hos en religiös familj. Han hade förberett min intervju mycket noga med stolar där vi satt mitt emot varann inramade av många symboliska föremål. Jag kände olust direkt och tackade genast nej till någon form av fika. Ville bara därifrån.
Startade dock genast med att ställa de frågor jag redan förberett och sedan fick mannen tala fritt ur hjärtat. Och det gjorde han. Berättade om sin livslånga resa till sin fulländning och alla de människor han ville ta med sig. I den stunden förstod jag att jag skulle bli en av dom....
Den artikeln var inte så lätt att skriva. Hade ju fått komma in i huvudet på en sjuk person med tankar, helt ogenomförbara. Här har vi ju ett ansvar mot läsarna och därför blev chefen involverad direkt och vi gjorde ett lite käckt reportage om varför han skrivit "pilgrim" som yrke i telefonkatalogen.
Efter publiceringen började förföljandet på allvar av denne man. Först genom mängder av mail, där han ville fördjupa sina tankar ytterligare och även med massa annat trams, som han inte ville jag skulle skriva om, men som han gärna ville träffa mig igen och berätta om. Som tur var hade denne man ingen bil, utan fanns nära mitt jobb sittandes på en cykel allt som oftast. Om han inte satt hemma och skrev till mig. Varje morgon kunde jag ha 20 mail från honom som han skrivit under natten.
Här blev det chefens uppgift att ta kontakt och till slut fick honom att förstå att jag bara gjort mitt jobb och att jag absolut inte skulle följa med på nån pilgrimsresa till Jerusalem....
Vad har jag lärt mig av dessa två män? Vet faktiskt inte, egentligen behövde dom ju vård, båda två. Har ofta funderat på om jag själv var orsak till att de valde just mig, men det tror jag inte heller. Brukar alltid vara försiktig med nya bekantskaper och inte släppa in dem alltför långt i mitt liv innan jag vet vem jag har att göra med.
I mina fall får jag väl ändå vara tacksam, jag kom relativt lindrigt undan. Det finns dom som får sätta livet till för sina sjuka förföljare.
Har ni möjlighet, titta på serien i tv3 varje onsdagkväll kl. 21.00.
