fredag 6 juli 2012

"Det viktigaste är ändå att man lever"

Det händer mycket i mitt liv nu. I ett rasande tempo minst sagt. När mellandotter Emilie och hennes man Anders äntligen fick sitt barnbesked vändes allt upp och ned. Fullt fokus på detta lilla vackra gossebarn, 10 månader gammal, 8 kg tung, ljusbrun hy med afrikanskt krullhår. Tänk er själva ♥ ♥ ♥  - Blir tufft att mota bort alla tjejer när han kommer i tonåren. :)

I går kväll startade den långa resan över halva jordklotet för att hämta hem sonen. Emilie har varit lite orolig för mellanlandningen i Frankfurt, där de bara hade en timma (!!!) på sig för bytet till planet mot Johannesburg och raka spåret ner. Hon var rädd för att inte hinna ombord... Det är klart, nu pratar vi inte om Landvetter eller Arlanda, nu pratar vi om en lite större flygplats. Minns själv när jag skulle byta plan på Kennedy Airport i New York och upptäckte att det inte bara var att gå från en incheckningshall till en annan. Där hade varje flygbolag var sitt kvarter... Bara slänga sig i en taxi och heja på chauffören så gott det gick.

Och självklart kom det där lilla meddelandet som vi inte ville få. "Problems Sitter fast i Frankfurt...." Jo jag tackar, tala om kvinnlig intuition...

Före resan skapade de en egen liten sluten FB-grupp bara för sina familjer  för att vi skulle kunna följa deras livs resa hela vägen. Och skriva kommentarer samt stötta så som bara de närmaste kan. Även om detta är lite personligt, så vill jag dela med mig av de kommentarer som genast följde:

Först kom klokaste storasyster Louise (flygledaren): "Spara alla kvitton och lappar, ni kommer kunna få en hel del kompensation sen" (har erfarenhet och kan allt sånt praktiskt :)

Nästa mamma Christina: Typiskt, men tror ändå det kommer gå bra till sist. Bara ni har Aaron i hamn.... (typiskt morsor)

Sist och bäst lillasyster Sandra: Heja heja. Det viktigaste är ändå att man lever (som Alicia 5 år brukar säga)

Nu har dom i alla fall ätit en god frukost och är snart på väg igen. Bara en liten omväg över Östafrika, vilket också betyder att dom missar inbokad safari, men så är det. Allt blir inte alltid som man tänkt sig.

Hade bästa kommentaren.
Här tillsammans med Tulo midsommarafton 2010.

I går blev det klart med danslokal vid Hund-SM. Nu börjar allt praktiskt falla på plats. Kvar är bara att genomföra allt och det är där det har blivit lite snett. Plötsligt har mina åtaganden utökats så till den milda grad att hela min vardag är fylld med måsten. Detta märker naturligtvis mina närmaste och det är dessa små små omtänksamma tankar som gör mig lite rörd. Plötsligt förstår jag hur viktigt det är att omge sig med rätt vänner och välja bort det som tar kraft och ork. Helst skulle jag vilja va som dom. Att kunna se och förstå och bara finnas där som en vägg mot det som inte är hälsosamt.

Jag fick ett sms för några timmar sedan från nån som jag tycker väldigt mycket om. Jag tar dessa ord på fullt allvar och förstår att jag måste välja bort en del saker. Så här tänker jag göra:

• kommer minska mitt facebookande väsentligt. Bara gå in nån gång varje dag för att kolla meddelanden och viktiga uppdateringar. Har länge funderar på varför folk skriver så onödiga saker på sina statusar, vad dom äter till lunch eller hur träningen gått just den dagen. Vem bryr sig? Jag har egna favoriträtter och hur lydiga deras hundar är, ser jag i skarpt läge så småningom. Vägen dit får dom gärna behålla för sig själva.
Sedan finns det statusar som jag absolut inte vill missa. Särskilt dom som är skrivna med humor.

• kommer ägna ännu mer tid åt mina hundar plus den extrahund som bor hos oss under en månads tid nu. Alltså fem promenader varje dag i stället för fyra.

• kommer att gå ner till sjön en liten stund varje kväll, alldeles ensam och bara sitta och lyssna på vattnet som slår mot klipporna. Det är sedan tidigare mitt sätt att återhämta mig från en tuff dag eller när jag varit upprörd eller ledsen. Bästa terapin.

Däremellan skall jag bara ..........

2 kommentarer:

  1. Tänk vilken resa de gör (ni gör)! En så otroligt efterlängtad familjemedlem, tänk när det hela lugnat sig och vardagen kommer med sina härliga stunder, tänker själv hur lyckligt lottad man är, nu för tiden är längtan nästan lika stor för vuxen som för lillungen till freda´mys!
    Kram\Freddie

    SvaraRadera
  2. Åh Christina, vad spännande! Så otroligt glada ni måste vara för den lille killen! Visst lite flygtrassel på vägen, men vad gör det om hundra år. Eller om ett par dagar ens, när de får hålla honom i famnen.

    SvaraRadera