Man ska va glad för det lilla ....

Känner att jag måste förklara mig, varför jag blir så glad över en seger idag som inte ens är uppflyttning. För mig kvittar det samma, eftersom jag redan är uppflyttad till högre klass sök.

Så här var det. Eftersom jag redan var anmäld till tre lägretävlingar, däribland Mellerud, bestämde jag mig för att ta denna tävling som en träning enbart och bara leka mig igenom den. Och när dagen var slut, var jag så himla glad och stolt över min lilla rödtott. Han fortsätter leverera och bara växer i sin uppgift. Har inga tävlingsnerver alls.

Visste att Mellerud har tuffa rutor, och det har dom verkligen. Svårt att hitta bra sändplatser i den klippiga terrängen och söket blir lite knixigt. Och inte blev starten bättre av att jag totalt missuppfattade tävlingsledarens anvisningar om rutkanterna utan tog stigen som en ytterkant och skickade fram Tenor utefter den. Jättesnyggt. Jätterakt skick, men oerhört ojuste mot hunden. Fick tillbaka honom, då jag fick ett förtydligande från TL och började skicka rätt.

Första figuranten tog vi snabbt, likaså den andra och sedan blev det att mata på i rutan. Det första felskicket drogs naturligtvis på min tävlingstid och det är kännbart, eftersom söktiden i lägre bara är 8 minuter.

Efter ett antal tomskick var Tenor ute länge. Åtminstone kändes det så och jag fick också upplysning om att bara en minut återstod. Försökte kalla in hunden, och förstod att han jobbade på figurant, eftersom han inte kom. Tiden gick ut och jag fick så småningom in hunden. Betyg 6-6.

Frågade sedan figuranten om hon sett bunden och hon låg i en dold lega, en hundbur av tyg, sådan där som man tar med sig på resor ni vet.... Tenor hade jobbat jättemycket runt legan, sprang runt, runt, runt och visste inte vad han skulle göra med den.

Så är det med orutinerade hundar, man måste nästan presentera allt för dem som kan hända. Så nu har vi mobiliserat upp i vårt sökgäng med transportburar i tyg. :) Men konstaterar samtidigt att detta är ju jättebra legor. Lätta att transportera och tar ingen plats. Och heltdolt blir det ju också och borde vara lätta att lokalisera med tanke på genomsläppande av doft.

Lydnaden var som tidigare helt suverän. Krypet fick vi neddrag för två kommando nedläggning plus att hunden satte sig upp för tidigt. Eller rättare, jag satte upp honom innan TL:s tillsägelse. Bertyg 7.

Hoppets avslutning blev slarv med hopp in på mina ben, betyg 8,5. Annars var det inget under 9,0.... Och det bästa av allt. Han sprang budföringen och fick två 10:or. Så nu känns det bra att lämna lägreklassen för alltid och förbereda alla nya moment för högre klass, som jag räknar med att starta i till hösten....

Nu är vi trötta och tillåter oss slappa resten av dagen ....

Nu börjar klättringen

Hunden i mitt hjärta. Äntligen kan jag beträda en lydnadsplan och vara helt lugn. Tenor har inga tävlingsnerver, måste bara vara ordentligt förberedd och få rätt signaler, så gör han sitt bästa.

I helgen tävlade vi lägre klass sök i Götene. Hade anmält mig till tre tävlingar i denna klass utifall om... ja ni vet, man hoppas ju på att någon skall funka till uppflyttning. Den första starten var i Halmstad för drygt en månad sedan. Där borde det gått, vi fick in alla figuranter och Tenor hade mycket snygga markeringar och påvisningar, men domarna hade hängt upp sig på fel saker den dagen.

En sak var mitt påvisningskoppel, som jag alltid bär i en knut i midjeväskan. Tycker det är bäst för mig, jag vet var det är och kan snabbt sätta tillbaka det i knuten efter utfört uppdrag. Men det tyckte inte domarna. Tyckte att jag påverkade hunden genom att bära det på det sättet och det skulle få honom att markera.... Tillsammans med ett stopp och lite väl närgången vid en figurant gav de mig betyg 6. Jo ni läste rätt, betyg 6. Hade behövt en 7:a för uppflyttning, så mer besviken tror jag aldrig jag varit. Bestämde mig för att inte köra lydnaden utan tog min man, min hund och for hemåt igen. Därför står det "brutit" i SBK:s resultatredovisning, och det valde jag själv att göra. Jag vet att min lydnad är bra, så jag behöver inte nöta på den i onödan :)

Nästa chans var alltså i Götene. Vi var två i lägre klass, fyra i högre och sex i elit. Vi fick börja med lydnaden, vilket var perfekt för mig. Jag ville ju så gärna göra ett lydnadspass och se om det höll hela vägen. Och det gjorde det. Började med platsen, därefter budföring och sist lydnad. Tenor hade start nr 1.

Inte en fena rörde han på plats med skott. Underbart, nu tränar vi inte mer på det. Budföringen blev väldigt speciell för oss. Skytten stod en bit in i skogen med vind rakt ut på appellplanen, där vi gick vår sträcka till sändplatsen. En sökhund missar inte en människa i skogen, hunden vindade in den fint och sedan släppte han inte den. När jag kommenderar marsch, tar han några steg fram, tittar in i skogen och vet inte vad han är ombedd att göra. Jag kallar in honom igen och tar min nolla :(

Sedan gick lydnaden som på räls. 271 poäng var dagens högsta i den klassen. Och jag fick ytterligare ett bevis på att hundar inte släpper så lätt. Mellan två av momenten, drog han sig mot skogen och ville kolla om någon var där....

Ute i sökskogen visade det sig att vi var enda rullehunden av de fyra i lkl och hkl. Det tycker jag är lite förvånansvärt. Så många som nu väljer skallmarkering alltså. Jag var inte ett dugg nervös till att börja med, men när det närmade sig vår tur, kom de där konstiga funderingarna: Tänk om han inte lämnar min sida? Tänk om det är så kuperat att jag inte får ut honom alls? osv osv osv

Men hunden var ju såklart som vid träning, taggad och gick ut fint och plockade sina figuranter. Det enda han störde sig lite på var gruppen, tyckte väl att de var lite många och lade sig i vårt arbete. Två stopp fick jag i motvindssidan och det är just vad vi tränar på för tillfället. Fastän han är så ung, försöker han scanna av i motvinden och tycker väl det är onödigt att gå ut för att konstatera att det inte finns någon där. Med ett bestämt ut-kommando från mig, går han i alla fall iväg, men de två stoppen kostade oss en enhet. Rätt betyg alltså, men så har båda domarna också tävlat och tränat sök och har inga konstiga egna tolkningar. Det vet hur en sökhund arbetar.

Nu satsar vi på att starta högre klass i höst men först skall vi allt beta av den där tävlingen i Mellerud. Vi ska ta den som träning och ta till all hjälp som behövs för att få ytterligare tävlingsrutin.

Stort tack till Götene Brukshundklubb och till funktionärerna som alltid är mycket trevliga, har professionell uppläggning av sina prov och får oss tävlande på gott humör och att känna  oss lugna.

Nytt och bytt

Börjar med att visa en glad Tenor skuttandes i snön vid Sandvik, västra delen av Kålland. Detta är ett favoritställe för oss, eftersom Tenor kan springa fritt jättelångt, då vi går ut på en udde och inga lockande faror kan distrahera honom. Litar inte på honom till hundra procent ännu. Hans relation till harar och rådjur är lite oviss nämligen...

På Sandvik tränar vi med vårt gamla sökgäng, som numera är ordentligt utarmat. Oftast är det inte fler än 3-4 hundar med och tränar och det känns alltmer som motigt....

Och upplever man inte träningarna som kul längre, är det dags att göra någonting åt det. Nu faller det sig så lämpligt att den sökkurs jag hade i höstas på vår klubb, har fortsatt träna med oförminskad styrka. Och där är vi med ibland, kanske varannan vecka den senaste tiden. Nu känner jag dem bättre och tror att flera av dem kommer fortsätta träna sök, så då får det bli ett skutt över dit. Har börjat lista lite nya sökområden, riktigt häftiga några av dem... Det gör mig glad igen. Det känns faktiskt som jag ställt av mig en tung ryggsäck...

I dag föll jag också för frestelsen att börja använda instagram, eller Insta, som det populärt kallas. Blir lite roligare att dela med sig av sina upplevelser i framtiden. Facebook i all ära, men mycket är bara skräp som folk delar med sig, tyvärr.

Tänkte starta tävla med Tenor i vår. Kommer satsa på några söktävlingar i lägre klass, men tränar in både högre- och elitmoment redan nu, så att det bara är att köra på, när det väl lossnar för oss......

Mörkläggning på alla fronter

November. Mörkt och regnigt. För vår del innebär det återhämtning och inlärning av nya moment. I lugn och ro. För det är precis vad Tenor behöver. Inlärning i lugn takt och lugnt avancemang. Då är han som bäst....

Efter starten i lägrespåret, bestämde jag att vi tar vintern på oss och mognar lite. För att komma tillbaka till våren i full kraft. Målet nästa år är att komma till elitklass i sök och högre klass spår. Verkar väl rimligt, eller hur?

Under tiden och när vi inte tränar, har jag fått ytterligare ett delikat uppdrag. Skall även producera nästa års SM-katalog för Sörmlandsdistriktet. Och det är ett hedersuppdrag och väldigt roligt. Tänk er själva att sida för sida producera det som jag gillar allra mest. Hundar på elitnivå.... Hoppas nu att många av mina vänner kvalificerar sig till 2014 års mästerskap, så jag får skriva om dem i katalogen.

Sitter också med en annan förfrågan, som är lite mer främmande och som jag tvekar väldigt inför. Har också fått förfrågan att producera IPO-VM-katalogen för nästa år. På tre språk, varav det ena är bara ryska bokstäver.... Sliter mina ljusa lockar och lägger pannan i djupa veck. Detta uppdrag är nog en lite väl häftig utmaning, även för mig. Annars är jag känd för att kasta mig ut i outgrundliga avgrunder för att rädda mig upp på vilka konstiga sätt jag än hittar. Även att utnyttja mina vänner och speciellt mina flickor. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Julen närmar sig och jag är som vanligt tidigt ute. Alla julklappar utom en ligger här hemma och väntar på sina mottagare. Blir en relativt lugn jul i år. Lydia och pappa Stefan reser till den norrländska släkten, så bara Lollo kommer. Det blir tomt utan Lydia, men jag har full förståelse för att hon måste vara hos båda föräldrarnas hem.

Resten av barnens familjer kommer i alla fall. Det får blir släktkalas på juldagen med kalkon som huvudrätt. Planerar redan för helgen.

Så har jag spenderat en hel lördag med att lyssna på min favoritetolog; Lars Fält. Han föreläste om hundens förmåga att använda sitt luktsinne. Detta var en nyttig upplevelse för mig, men nu förstår jag vilken kapacitet en hund har att följa spår, bara den fått tillräcklig motivation och belöningen ligger på rätt nivå. Fick massor av tips på hur man tar tillvara denna unika egenskap hos våra fyrbenta vänner, bara man har en plan med sin träning och ser till att hunden förstår vad du vill att den skall göra.

Nu blir det träningsdagbok, både för sök och spår och den börjar vi med i morgon.....

Problemlösning

I dag skall jag skriva om problemlösningar. Såväl för djur som människor. Önskar det funnes lika många lösningar för relationen mellan människor som mellan människa/djur och då särskilt hund.

Tävlade lägrespår med Tenor förra helgen. Tror aldrig jag tränat så frenetiskt och målmedvetet före en tävling med någon av mina hundar, som jag gjorde denna gång. Vad hjälpte det? Har spåret sparat på GPS och så här blev det:

Spåret började till vänster nedersta nålen en liten bit in i skogen och går åt höger, svänger uppåt och ned igen till nästa nål Det "extra" påhängsspåret längst ned vet jag inte varför vi gick???  Detta kombinerade felspår tog exakt 32 minuter att gå och var 2.200 meter. Så kondition har vi, men inte mycket mera.... Kanske skall nämna att ett normalspår i lägre klass är 1.000 meter och skall vara redovisat inom 25 minuter....

Tenor måste spårutbildas, det är helt klart och detta arbete är nu påbörjat. Letade efter alla tips och bloggar med problemlösningar jag kunde hitta. Och det var många. Döm om min förvåning när jag hittade en sida från en hundcoach som var helt suverän. Och när hon hänvisar till min dotters sambo "Stefan Mattssons Dragare" från år 2008, då blev jag riktigt glad. Tänka sig att de bästa råden behöver inte vara de nya påfunden, utan väldigt många lösningar finns hos hundförare som jobbat länge och med många hundar.

Har nu bett om tillåtelse av författaren att få publicera alla dessa spårtips på min hemsida, där jag har en särskild avdelning för tips och råd. Kolla gärna här:

http://www.christinas.n.nu/traningstips

Visserligen finns det mest söktips där, men nu kommer även de andra grenarna så sakteligen.

I och med Tenors inträde i spårdjungeln, så måste jag ju bara visa att vi kan. Det också... :) Det är vid motgångar tävlingsgenen i mig kommer fram och jag ger mig inte, förrän jag är överbevisad att vi inte kan. I dag provade jag ett av tipsen och det köpte hunden direkt. En härlig känsla när det är fullt drag i kopplet (byter lina mot koppel tills problemet är löst) och när hunden verkligen suger in varje fotsteg i spåret.

Belöningen i dag blev 5 cm falukorv, hängande från en gren i slutet av spåret. Hoppas det gav mersmak...

Problemlösning mellan människor ja. Önskar det funnes ett lika stort utbud som det finns för hundar. Förvånansvärt hur lätt en del riskerar en god relation bara för att rädda sig själv eller nån annan som man tagit på sig att beskydda. Eftersom jag varit med några år nu och sett många konflikter förbli olösta med livslång ovänskap som följd, kan jag inte sluta förundras över det konstiga sätt vi människor väljer när vi skall försöka nå en lösning på ett oftast banalt problem. Nästan alltid börjar det med lobbying för att samla en liten grupp omkring sig, så man skall känna sig starkare än motståndaren, eller kanske bara den stackare som uttryckt sin åsikt som inte stämmer med ens egen. De allra klokaste drar sig undan och går inte in i konflikten, men det är ändå ganska tråkigt, för luften blir inte tillräckligt rensad då, utan man riskerar gliringar och antydningar lång tid framöver.

Detta är den enklaste av konflikter som upprört mig den senaste tiden och bör kanske inte ägnas mer tid. Bara att konstatera att människan inte gjort några större framsteg för ett uppnå ett harmoniskt samarbete under det senaste århundradet.

Ett allvarligare samförståndsproblem är den historia som skakat oss under veckan, där en 15-årig flicka utsatts för våldtäkt av sex killar, och som nu friats i hovrätten. Ett rättshaveri utan dess like. Här kommer jag att agera så mycket jag orkar och skriva på alla protestlistor som kommer i min väg. Som mamma till tre flickor, vet jag att jag inte skulle dra mig för att oskadliggöra dessa svin för all framtid. Och jag skulle inte bry mig det minsta om vilket straff jag skulle få.....

Händelserik sommar för oss...

Denna sommar blev verkligen inga latmansdagar. Det var fullt upp med katalogproduktion inför Hund-SM 2013 i Mantorp, en allt sjukare Tulo och ett läger som saknar motstycke.

Om jag börjar med jobbet, så var det som sagt en ny SM-katalog som skulle fram. Denna var ganska lättproducerad, eftersom jag fick träning förra året med Skaraborgs version. Denna blev också väl genomarbetad, eftersom jag lärt mig massor under vägen. Om någon vecka kommer ni alla att kunna läsa den.. men ett litet smakprov på förstasidan, kan jag väl dela med mig av

Det får bli en naturlig övergång till Krokasmedens läger vid Ösby Naturbruksgymnasium. Rekord i deltagare och rekord i träningsframgång. Hamnade i en sökgrupp med flest skallhundar, vilket verkligen inte var någon nackdel. Så många träningstips vi kunde utbyta... Vi tränar ju sökhundar allihopa men med olika markeringssätt. Och just sätten att få en bra markering, skiljer sig faktiskt inte så mycket. Verkligen en skjuts framåt för oss. Vi passade på att börja träna in fastrullen, när jag ändå hade kunnigt folk på plats. Och det gick nästa hela vägen. Får träna lite till här hemma, så sitter det snart. Titta bara!

Som jag nämnde var det många deltagare i år. Bland alla fanns Tenors pappa, massa släktingar och tre av hans fem syskon. Fattades gjorde Turbo-Mikael, som bor i Finland och Tix, vars matte måste jobba. Men Tylva, T-Lipton och Tjarlie var där.

Fr. v. Malin Semborg och Tylva, Christina och Tenor,
Annika Wendemar med pappa Anton,
Lisa Melander och Tjarlie samt Sandra Svanström och T-Lipton

Tror alla var lika nöjda med årets läger som vi var. Maten som serverades var helt superb. Kunde aldrig drömma om att det skulle vara så proffsigt. Inte en chans att man var hungrig mellan målen. Och godare kunde det knappast bli.... Stort tack till husmor och hennes personal! Bara det att de gjorde luchlådor till alla oss 80 pers, som vi kunde ta med och äta under dagen var vi än befann oss, i skogen eller på annan utflykt.

I år fick vi också tillgång till Sala Brukshundklubb några av dagarna och där passade vi på att köra igenom de tre SM-ekipage från kenneln som var närvarande. En i skyddet, Stefan och Kiwa, och två i spåret, Jenny och Külo och Eva och Jippi. Det andra skyddsekipaget, Niclas och Gunvald, var förhindrade. Niclas är precis nyutbildad polis. Svårt att komma ifrån.

Så till det tråkigaste som jag, trots allt, var oförberedd på. Tulo blev sämre under sommaren och medicinerades mot dålig mage. Vissa dagar var bättre och jag trodde hela tiden att vi skulle klara det och förberedde för honom också att följa med på lägret. Men tre dagar innan vi skulle åka, slutade han helt att äta och dagen innan ville han inte följa med på morgonpromenaden. Det var första gången han inte ville följa med. Han försökte hoppa upp i en säng i gästrummet, men orkade inte utan ramlade ner. Under dagen blev han bara sämre och den veterinärtid jag hade på eftermiddagen fick bli vår sista stund tillsammans. En mycket fin stund, som jag är oerhört tacksam för. Nu finns han i en urna här hemma hos mig och en speciell dag kommer han att få sin sista viloplats bredvid sin kompis, labradoren  Selma på en speciell plats här hemma i trädgården. Men i mina tankar finns han alltid med mig och jag tror att eftersom vi var så tighta ända in i slutet, så går det lättare att bearbeta förlusten. Han finns ändå alltid med mig och jag har lärt mig så ofantligt mycket hund av honom.

Slutar med en bild på Tulo i sina bästa dagar, med det som han gillade allra bäst; bus med boll efter ett bra sökpass....

När det är som allra skönast ....

Undertecknad är känd för sin höga moral och sitt raka språk. Det har ställt till det för mig många gånger. Har fått "vänner" som väljer distans. De känner sig överkörda.

För mig är det ok. Har alltid varit mycket ståndfast när jag vet att jag har rätt. Och med rätt menar jag det som jag vet kommer att bli bäst för alla parter. Även om jag får ge avkall på något, så finns det alltid en väg fram som alla kan acceptera. Hatar när någon med bestämdhet påstår något som inte är ordentligt kontrollerat.

Nu senast var det min äldsta dotters auktorisation som skyddsdomare av första klass. Hon fick ett erbjudande att göra sitt prov i Skaraborg, men självklart blev det lite mycket för det distrikt hon tillhör och något påstods som inte var undersökt. På fredag går Louise upp i provet på Falbygdens Brukshundklubb, och det gillar mamma :) Lycka till gumman! Klarar du det, har du högre behörighet än din mor....

Gillar också att jag nu för tiden kan planera 100 procent av min tid själv. Det innebär att jag bara gör roliga saker och sådant som jag utvecklas av. För närvarande ställer jag samman Östergötlands katalog för bruksgrenarna vid Hund-SM i Mantorp i slutet av augusti. Det är ett hedervärt uppdrag och jag känner ungefär samma stämning nu som för ett år sedan, då jag svettades med Skaraborgs. Fast lite lättare går det naturligtvis, jag lärde mig mycket i fjol. Bland annat Indesign... Jo det är sant, jag hade aldrig jobbat i det programmet tidigare. Ytterligare ett exempel på min envishet. På mitt tidigare jobb redigerade vi allt i QuarkExpress. Nu kan jag två layout-program.

Tenor har blivit stor nu. Vägde honom hos veterinären i förrgår, när han fick sin årliga vaccination. 20,0 kg, vilket kan jämföras med Tulo (12,5 år) som väger 16,3. Tulo har dragits med dålig mage ett tag, så veterinären fick känna över honom, men hittade inget konstigt, så det blir dietfoder och Prokolin+ ett tag tills det ger sig. Har bestämt att vi inte kommer att genomföra några större ingrepp på honom mera. Det räcker med det han fått gå igenom med sitt perinialbråck. Det är tuffa bestlut man får ta när hundarna blir gamla. Och det blir dom fort. Ett hundliv svischar bara förbi, känns det som...

Det är som vackrast ute i naturen nu. Liljekonvaljen, syrenerna och maskrosorna blommar som bäst. Otroligt vackert. Och det är nu som jag är så oerhört tacksam och glad för det beslut vi tog för sex år sedan, nämligen att återvända till Lidköping och bygga oss ett åretruntboende vid Vänerns strand. När som helst kan jag ta hundarna och gå ner till stranden, så de får simma och leka i vattnet. Och snart har vi lagt i lilla båten också. Skall bara skrapa bort lite mossa och skura den vit och fin, sedan blir det säkert många små båtturer med barnbarnen i Kinneviken. Allra mest väntar lille Elliot, som för övrigt var med morfar i Spiken idag och lyckades lura till sig morfars glass... Dom passar verkligen ihop, de där två :)