Snigelpost, djursjukvård och oförståeligt dödande

Även om det inte händer någonting vad gäller träning och tävlande för egen del, händer det desto mera runt omkring mig. Mina träningskamrater håller ställningarna och tränar för fullt medan jag tittar på och i bästa fall slänger mig ner som figurant och matar deras hundar med korv och drar i någon kulig leksak åt dom. Det var vad jag gjorde på långfredagen, när Emilie gästtränade hos oss och fick några goda råd inför den fortsatta sökträningen med Frost. Inte nog med att han är en superduktig spårhund, nu kommer han snart att göra en sökkarriär också. Det bästa av allt var att hon bjöd på uppflyttningstårta. Gott fikabröd gillar vårt lilla sökgäng. Tack Emilie!

På påskafton kom brevbäraren med minst sagt oväntad post. Ett julkort från min mans moster och morbror från Vara. Trodde först det var ett kort som något barn ritat till mig på skoj, men nej, det var ett julkort som levererades på påskafton. Nu förstår jag innebörden av ordet snigelpost. Kolla så vackert, men oj, vad det kändes fel att bära hem detta på självaste påskafton. 

Nu finns det äntligen hopp om Tulos operation. Vid ett telefonsamtal med Håkan Ekesbo, kom vi överens om att han fortsätter behandlingen av Tulo och opererar på den nya klinik han öppnar här i Lidköping. Där skall finnas möjlighet att utföra avancerad kirurgi, så Tulo står nu på väntelista hos honom. Första prognosen är satt till någon gång under maj månad. Allt hänger på när den nya kliniken (Blå Stjärnans tidigare filial) är färdigrenoverad. Skulle inte förvåna mig om allt blir försenat på grund av Blå Stjärnans strul med sina inventarier bara. Under tiden får Tulo lite lavemang i sin mage varje dag, så att han inte skall bli hård i magen och behöva krysta alltför mycket.

På tal om Blå Stjärnan, så blir jag uppriktigt arg bara jag hör namnet. Inte nog med att de försatte Skaras djursjukhus i konkurs och lät den stackars konkursförvaltaren jobba i över en månad med olika alternativa lösningar för att djursjukhuset skulle kunna drivas vidare. Till slut återstod en seriös köpare, Annette Skoog, som hade planer på att återanställa personalen, köpa eller hyra alla inventarier av stiftelsen Blå Stjärnan och driva sjukhuset med vinst - enligt alla kalkyler hon och hennes jurister tagit fram. Då, helt plötsligt, meddelar Blå Stjärnan att man öppnar en ny dygnet runt-öppen klinik i Skara, och låter två iskalla individer ställa upp sig för fotografering framför kommunkontoret i Skara. Dessa meddelar att de tillsammans med kommunen letar lämpliga lokaler. Är dom inte riktigt kloka i sina huvuden? Varken Blå Stjärnans representanter eller kommunfolket de förhandlar med. Jag är så upprörd att jag knappt hittar tangenterna på datorn nu.

Här fanns en seriös köpare som hade seriösa planer på att driva djursjukhuset vidare, men som inte fick köpa så mycket som en sax av konkursboet. Nu håller man på och monterar ner all utrustning inklusive alla tunga röntgenbord och operationsutrustning, bara för att flytta någon annanstans. Det förstår ju vem som helst att det inte går att driva två djursjukhus i lilla Skara plus ett stort antal små kliniker, som nu har öppnats runt om i länet i konkursens spår. Där finns också alla duktiga veterinärer, som inte orkade eller stod ut hos Blå Stjärnan.

Nej, min uppmaning till alla smådjursägare är: bojkotta Blå Stjärnans alla mottagningar! Så här uppför man sig inte. Det gagnar inte någon och allra minst oss djurägare.

Jag kommer att avsluta denna min blogg med den mest tragiska händelsen som kom till min vetskap under veckan - och jag kommer att utlämna en person med avsikt - bara för att varna alla jag kan för denna människa.  En människa som borde svartlistas och aldrig mera få ta ansvar för ett djur.

Tulo hade en bror, Kompis, som bara blev sex år. Han avlivades för att han var alltför jobbig enligt ägaren. Ändå hade han följande meriter:  "HD AD UA, MH, uppflyttad till högreklass spår, uppflyttad till lydnadsklass 3". 


Inte så dåligt, eller hur?

Men Kompis matte klagade och klagade på alla brister hos Kompis, tills hon till slut lyckades få en ny hund, Dumle, av uppfödaren. Denne Dumle har jag tränat tillsammans med och han var verkligen en trevlig hund och enligt matte helt suverän. Fram till för 14 dagar sedan. Då råkade Dumle dra efter vilt och var borta i några timmar. I stället för att koncentrera sig på att träna bort detta (helt naturliga) beteende, valde kvinnan att direkt avliva hunden. Hos vem eller hur vet vi inte. Krokasmedens Dumle blev bara fyra år.

För två år sedan köpte samma kvinna ytterligare en tollare från Krokasmeden, Ferrari, till sin dotter. Enligt dotterns blogg var hon så glad över sin hund och de lyckades så bra i sin träning. Men modern hade andra planer. Ferrari skulle bli en diabeteshund. Hur mycket tid och träning hon gav honom förtäljer inte historien, men diabetesprovet klarade inte Ferrari. Det blev hans död. Ferrari blev bara tre år. Undrar hur denna tonårsdotter tog ett sådant besked?

Först efter att dessa hundar avlivats, ringde kvinnan kenneln och berättade att de var döda. De hade verkligen kunnat få leva båda två i dag, eftersom Krokasmeden hade köpt tillbaka båda och placerat om dem, vilket de tidigare alltid gjort med de hundar som inte fungerat i sina nya hem.

Här skulle jag önska en svartlista, där vi kunde föra upp alla dessa hundmördare, så att de inte kan göra så mot flera hundar. Jag ger mig katten på att denna människa snart står där med en annan ras, som inte heller får blir mer än några år gammal.


Tråkigt slut, men nu hoppas vi på många trevliga saker nästa vecka som jag kan berätta för er i stället.

Kram från Tulo och mig i vitsippehagen!