I dag är det fredag och dags för återhämtning. Denna vecka blev lite omtumlande för min del. Fick lite panik när jag förstod att det var allvarligt menat att lägga ned djursjukhuset i Skara, om man inte hittar en snabb lösning. På detta djursjukhus jobbar nämligen den bästa veterinär jag någonsin träffat på, Håkan Ekesbo. Det går inte annat än att tro, lita på och gilla denne lille man, som gör allt han kan för djuren. I 21 år har han lagt massor av tid och engagemang i Skara. Jag hade beställt en tid - just för Håkan - den sista öppetveckan som det såg ut. 9.20 i torsdags morse skulle vi vara där, Tulo och jag.
Redan från väntrummet såg jag Håkan samspråka med en av de sista tappra veterinärerna på avdelningen. Han såg glad ut och gav några väldigt goda och värdefulla råd till en husse med magomlindad tax. Måste erkänna att det såg lite lustigt ut. Precis som på en skämtteckning (förlåt mig husse, om du mot förmodan läser denna blogg).
Att kunna hålla modet uppe och på övertid engagera sig för alla de som behöver honom är en bedrift må jag säga. När jag bekymrat frågar honom om han vet något om sin framtid och jag försöker skämtsamt säga att han kommer väl att ta ledigt ett halvår eller så med sin garantilön, kontrar han med att berätta hur personalen blivit behandlad de senaste åren. En och en halv månads lön är vad han kan räkna med.
Håkan har nämligen massor av semesterdagar kvar att ta ut, så det borde bli en rejäl ledighet. Men tji fick han och många med honom. I sista stund ändrade den förre ägaren villkoren så att semesterdagar inte kan tas ut hur som helst och kontentan blir att många dagar fryser inne.
Det säger allt om denne gode man. Han har ställt upp och jobbat för att andra skall få vara lediga. Säkerligen har han inte haft något emot det, eftersom de sjuka djuren alltid kommer i första hand.
Åter till vårt besök, som för min del var inbokat som uppföljning/rådgivning för Tulo plus att få svar på mina farhågor om att Tulo drabbats av ett tarmbråck (perinealbråck), som inte är så himla vanligt. Det är mest äldre hanar och av rasen schäfer som brukar drabbas. Men det förekommer även bland andra raser. Några retrieverraser är helt förskonade (än så länge), tollaren har dock haft fem fall tidigare år.
Och, Håkan hittade ett sådant bråck direkt, på vänster sida om tarmen, och detta är ett ovillkorligt operationsfall. Så där – där gick luften ur mig totalt. Har inte hämtat mig än. Försöker trösta mig med att det kunde varit värre.
Nu har djursjukhuset fått ytterligare en veckas dispens, vilken är helt fullbokad med operationer för Håkans del. För någon annan veterinär för mig är numera helt uteslutet. Tulo är undersökt av fyra olika veterinärer under senaste halvåret utan att någon av dem upptäckt bråcket. Det går inte att klandra dem, men vi hade sluppit mycket lidande, om vi kanske hade kunnat få bort det i samband med kastrationen.
I en tidningsartikel i dag kan man skönja lite hopp om djursjukhuset ändå. Skara kommun har plötsligt börja förstå vad det innebär för alla arbetstillfällen och därmed skatteintäkter om djursjukhuset försvinner. Så nu hoppas jag av hela mitt hjärta att de får hålla öppet ytterligare en vecka, för då står Tulo på väntelista för operation – av Håkan Ekesbo.
fredag 25 mars 2011
söndag 20 mars 2011
Ibland blir ingenting som man vill
Äntligen säger jag bara. Äntligen börjar snön smälta undan och det blir lite barmark, så man slipper gå och balansera med dubbar för att inte ramla och slå sig halvt fördärvad. Det var precis vad jag gjorde ändå i förrgår morse. Så ena knät en en fingerknoge är uppskrapade och omplåstrade för att kunna läkas.
Jag har dömt min första brukstävling för året, elitklass spår i Götene. Här var det planerat för spår på barmark, men två nätter innan tävlingen snöade det minst 10 cm, så där var goda råd dyrbara. De tävlade hade redan börjat anlända, den som kom längst ifrån var från Hudiksvall. Norrlänningar drar sig tydligen inte för att köra sisådär 50 mil för att få tävla en spårtävling.
Egentligen kanske en sådan här tävling borde ha ställts in med tanke på spårsnön, men arrangörerna hade skött det hela föredömligt. Det fanns ingen möjlighet att se några spår förrän man var en bit ute i rutan och då var det för sent att försöka påverka sin hund. Det fick åtminstone tre av de tävlande erfara. Av åtta startande hade två bakspår och en kom aldrig ur rutan, så där var minsann inte snön till nån hjälp. En förare berättade dessutom att det inte fanns en chans att med ögat upptäcka några apporter ute i spåret, de var noga och genomtänkt släppta, så att de inte syntes utan hundarna fick verkligen använda sin näsa.
Mina valpplaner har gått i stöpet ordentligt. Stefan körde de tappra cirka 100 milen eller vad det kan vara mellan Göteborg och Luleå för att hämta den förmodat dräktiga Ixa, som skulle föda om några veckor. Väl hemma började herrskapet på Kroka dock tvivla. Ixa visade inga tecken på att bära några valpar, så det blev ultraljud direkt och farhågorna besannades. Ixa var tom och inga tecken tydde på att hon över huvud taget varit dräktig heller, så nu skuttar hon omkring bland de andra hundkompisarna på Kroka och mår alldeles utmärkt.
Det blir ett nytt försök senare, och då står väl vi valpspekulanter kvar och väntar. Fast nu blir det en annan pappa, en norrlänning för säkerhets skull, eftersom det är andra gången Anton inte lyckats med sin uppgift på Krokahundar. Mitt förträffliga tilltänkta namn på lilla valpen kommer jag dock att hålla fast vid, även om det föds nån kull emellan. Man kan ju alltid lägga till en bokstav i registreringsnamnet, så att det stämmer ändå.
Tulo har varit akut hos veterinären och klämt analsäckar plus genomgått en ny undersökning i tarmen, eftersom han inte blir bättre i matsmältningssystemet. Veterinären hittade inget denna gången heller, så nu börjar jag misströsta. Det kanske är något åldersrelaterat och jag måste inse att det är dags att bli pensionär. Men det är nog det svåraste för mig, eftersom hunden fortfarande är så pigg och visar inga tecken på trötthet. Tiden får utvisa, vi fortsätter som vanligt och hoppas på ännu något trevligt träningsår tillsammans. Tävlandet är ju ändå inte så viktigt för oss, så det är lättare att avstå.
Jag har dömt min första brukstävling för året, elitklass spår i Götene. Här var det planerat för spår på barmark, men två nätter innan tävlingen snöade det minst 10 cm, så där var goda råd dyrbara. De tävlade hade redan börjat anlända, den som kom längst ifrån var från Hudiksvall. Norrlänningar drar sig tydligen inte för att köra sisådär 50 mil för att få tävla en spårtävling.
Egentligen kanske en sådan här tävling borde ha ställts in med tanke på spårsnön, men arrangörerna hade skött det hela föredömligt. Det fanns ingen möjlighet att se några spår förrän man var en bit ute i rutan och då var det för sent att försöka påverka sin hund. Det fick åtminstone tre av de tävlande erfara. Av åtta startande hade två bakspår och en kom aldrig ur rutan, så där var minsann inte snön till nån hjälp. En förare berättade dessutom att det inte fanns en chans att med ögat upptäcka några apporter ute i spåret, de var noga och genomtänkt släppta, så att de inte syntes utan hundarna fick verkligen använda sin näsa.
Mina valpplaner har gått i stöpet ordentligt. Stefan körde de tappra cirka 100 milen eller vad det kan vara mellan Göteborg och Luleå för att hämta den förmodat dräktiga Ixa, som skulle föda om några veckor. Väl hemma började herrskapet på Kroka dock tvivla. Ixa visade inga tecken på att bära några valpar, så det blev ultraljud direkt och farhågorna besannades. Ixa var tom och inga tecken tydde på att hon över huvud taget varit dräktig heller, så nu skuttar hon omkring bland de andra hundkompisarna på Kroka och mår alldeles utmärkt.
Det blir ett nytt försök senare, och då står väl vi valpspekulanter kvar och väntar. Fast nu blir det en annan pappa, en norrlänning för säkerhets skull, eftersom det är andra gången Anton inte lyckats med sin uppgift på Krokahundar. Mitt förträffliga tilltänkta namn på lilla valpen kommer jag dock att hålla fast vid, även om det föds nån kull emellan. Man kan ju alltid lägga till en bokstav i registreringsnamnet, så att det stämmer ändå.
Tulo har varit akut hos veterinären och klämt analsäckar plus genomgått en ny undersökning i tarmen, eftersom han inte blir bättre i matsmältningssystemet. Veterinären hittade inget denna gången heller, så nu börjar jag misströsta. Det kanske är något åldersrelaterat och jag måste inse att det är dags att bli pensionär. Men det är nog det svåraste för mig, eftersom hunden fortfarande är så pigg och visar inga tecken på trötthet. Tiden får utvisa, vi fortsätter som vanligt och hoppas på ännu något trevligt träningsår tillsammans. Tävlandet är ju ändå inte så viktigt för oss, så det är lättare att avstå.
tisdag 15 mars 2011
Ett djursjukhus kan väl inte bara läggas ned?
Stor bestörtning och sorgesamt att nås av nyheten att Blå Stjärnas djursjukhus i Skara försatts i konkurs. Tulo och jag var där i förra veckan och tömde inflammerade analsäckar, och jag märkte ingenting att personalen skulle vara orolig eller så.
De är fantastiska, alla dessa djursjukvårdare och veterinärer som jobbar på djursjukhuset. Dom värnar verkligen om hundarna men också om oss ägare, som är så frågvisa och oroliga där vi står bredvid våra djur.
Hur kunde detta bara ske? Varje gång jag besökt Blå Stjärnan, och det är det är ett stort antal det senaste halvåret, så har det varit fullbokat med tider. Folk och djur strömmar in hela tiden, så vad är problemet? undrar man.
Sjukhuset har varit olönsamt under se senaste sju åren, men ändå har vi sett en upprustning av lokalerna och modernisering av receptionen till ljusare och mer ändamålsenliga lokaler. Och veterinärerna har hög kompetens, som det verkar i alla fall, så det borde kunna gå runt. Har bara träffat en person under alla mina år som varit missnöjd med en behandling av en hund. Den veterinären slutade dock snabbt och blev sjukskriven – alltså mådde hon inte så bra.
"Min" veterinär är en gammal Lidköpingsbo, son till professor Ekesbo, som forskat och verkat på SLU hela sin yrkesverksamma tid. Denna familj är hur kompentent som helst, så jag har alltid haft full tillit till dem. All denna kompentens kan de ju inte bara släppa iväg, vind för våg? Dessutom ligger djursjukvårdarlinjen vägg i vägg med sjukhuset och alla deras studenter gör sin praktik på avdelningarna.
Om djursjukhuset avvecklas, har vi inte längre någon övernattningsmöjlighet för våra inlagda och nyopererade djur. Vi får åka långt – till Göteborg eller Jönköping, där vi inte heller har den personliga kontakten med våra veterinärer.
Har djurägarna svikit djursjukhuset och gynnat de små klinikerna i stället? Och bara kommit till Skara, när det krävs större behandling och ingrepp? Frågorna är många och min förhoppning är att konkursförvaltaren skall hitta en annan ägare, som kan driva verksamheten vidare och låta personalen få jobba kvar. Jag känner redan en stor saknad och oro för framtiden. Min hund är 10 år och inte helt ok i sin mage. Och jag har ingen annan veterinär som jag litar på. Så känns det nu i alla fall.
Skall faktiskt ta en promenad på lunchen och gå ned till dem och köpa lite hundmat. Måste få se om de kanske utstrålar lite hopp för framtiden, och i så fall skall jag stötta dem.
De är fantastiska, alla dessa djursjukvårdare och veterinärer som jobbar på djursjukhuset. Dom värnar verkligen om hundarna men också om oss ägare, som är så frågvisa och oroliga där vi står bredvid våra djur.
Hur kunde detta bara ske? Varje gång jag besökt Blå Stjärnan, och det är det är ett stort antal det senaste halvåret, så har det varit fullbokat med tider. Folk och djur strömmar in hela tiden, så vad är problemet? undrar man.
Sjukhuset har varit olönsamt under se senaste sju åren, men ändå har vi sett en upprustning av lokalerna och modernisering av receptionen till ljusare och mer ändamålsenliga lokaler. Och veterinärerna har hög kompetens, som det verkar i alla fall, så det borde kunna gå runt. Har bara träffat en person under alla mina år som varit missnöjd med en behandling av en hund. Den veterinären slutade dock snabbt och blev sjukskriven – alltså mådde hon inte så bra.
"Min" veterinär är en gammal Lidköpingsbo, son till professor Ekesbo, som forskat och verkat på SLU hela sin yrkesverksamma tid. Denna familj är hur kompentent som helst, så jag har alltid haft full tillit till dem. All denna kompentens kan de ju inte bara släppa iväg, vind för våg? Dessutom ligger djursjukvårdarlinjen vägg i vägg med sjukhuset och alla deras studenter gör sin praktik på avdelningarna.
Om djursjukhuset avvecklas, har vi inte längre någon övernattningsmöjlighet för våra inlagda och nyopererade djur. Vi får åka långt – till Göteborg eller Jönköping, där vi inte heller har den personliga kontakten med våra veterinärer.
Har djurägarna svikit djursjukhuset och gynnat de små klinikerna i stället? Och bara kommit till Skara, när det krävs större behandling och ingrepp? Frågorna är många och min förhoppning är att konkursförvaltaren skall hitta en annan ägare, som kan driva verksamheten vidare och låta personalen få jobba kvar. Jag känner redan en stor saknad och oro för framtiden. Min hund är 10 år och inte helt ok i sin mage. Och jag har ingen annan veterinär som jag litar på. Så känns det nu i alla fall.
Skall faktiskt ta en promenad på lunchen och gå ned till dem och köpa lite hundmat. Måste få se om de kanske utstrålar lite hopp för framtiden, och i så fall skall jag stötta dem.
fredag 11 mars 2011
Vårens ankomst
... väntar vi på mest hela tiden. Och vi lär tydligen få vänta ytterligare en tid, innan det är dags att plocka fram lite tunnare kläder och ställa undan vinterkängorna.
Under tiden kan man ju roa sig med att försöka träna sig i form. Och det skulle vi behöva, Tulo och jag. Precis när jag tycker att vi mår bra och skall börja finslipa momenten, händer något oväntat. I veckan var det ett par inflammerade analsäckar som måste tömmas akut. Sådana saker ger man sig inte på själv, utan det fick bli veterinären Elisabeths uppgift. Området runt säckarna var så inflammerat att hunden måste sövas först. Och fastän nedsövd och mattes lugnande ord i ena örat hela tiden, skreks det högljutt under ingreppet. Fy fasen så hemskt det är när man inte kan göra något för sin hund som underlättar lidandet. Och detta var väl bara början. Har man en hund över 10, kommer väl snart krämporna smygande.
Något positivt som hänt i veckan var min uppgift att starta en ungdomsverksamhet på vår klubb. Förra söndagen samlade jag ett gäng 7–25-åringar och gick igenom förutsättningarna och möjligheterna för dem. Att arbeta med ungdomar är det bästa jag vet. De är så himla glada och har ju inte nästan inga tråkiga erfarenheter i bagaget som hindrar dem från att satsa hårt och förutsättningslöst, så nu har vi en ungdomssektion i Lidköpings brukshundklubb. De börjar med träffar varje söndagseftermiddag med olika teman och fortsätter satsa mot stjärnorna. För dit vill dom alla, och utan att skryta har jag hjälpt några ungdomar dit tidigare. Några tjejer och killar som fostrats i min förra klubb har tävlat både SM och Nordiska, både bruks, lydnad och agility. Skulle faktiskt vilja presentera dem i någon hundtidning nån gång. Det får jag ha som framtida projekt.
Nästa projekt för mig är tävlingsverksamheten på vår klubb. Där har jag en informationsträff på söndag, så får vi se om det går att göra en insats där också. Det finns många duktiga medhjälpare, så förutsättningar finns. Det är nämligen så att vår klubb ansvarar för uppletandet vid nästa års SM i Axvall. Det blir en utmaning för klubben. Här gäller det att vara kreativ och finna ut några klurigheter som kan skilja svenska eliten åt. Har några idéer, som jag skall lägga fram på söndag.
Förra SM-mötet avhölls för några veckor sedan på en pizzeria i Skövde. Oj, vad mycket vi hann med då. Nu händer det grejer minsann. Denna ledningsgrupp är ett väl sammansatt gäng, där alla bidrar med bra idéer och förslag som går att jobba vidare med. Det känns jättebra.
Jättebra känns det däremot inte med Skaraborgsdistriktets styrelse. Där hölls det årsmöte förra veckan och det var inget bra årsmöte. Valberedningen hade inte lyckats få fram förslag på flera ledamöter i styrelsen, däribland ordförande och vice ordförande. Bakläxa fick de och ett nytt årsmöte kommer att hållas om en månad. Hoppas verkligen någon eller helst flera kloka medlemmar förstår allvaret och vill hjälpa till att leda distriktet, åtminstone över vårt SM. Det vore skämmigt om de inte lyckas lösa detta problem. Vad händer med ett distrikt utan distriktsstyrelse? Inget kul alls.
Avslutar med lite vårblommor som bevis på att vi snart är där.
Under tiden kan man ju roa sig med att försöka träna sig i form. Och det skulle vi behöva, Tulo och jag. Precis när jag tycker att vi mår bra och skall börja finslipa momenten, händer något oväntat. I veckan var det ett par inflammerade analsäckar som måste tömmas akut. Sådana saker ger man sig inte på själv, utan det fick bli veterinären Elisabeths uppgift. Området runt säckarna var så inflammerat att hunden måste sövas först. Och fastän nedsövd och mattes lugnande ord i ena örat hela tiden, skreks det högljutt under ingreppet. Fy fasen så hemskt det är när man inte kan göra något för sin hund som underlättar lidandet. Och detta var väl bara början. Har man en hund över 10, kommer väl snart krämporna smygande.
Något positivt som hänt i veckan var min uppgift att starta en ungdomsverksamhet på vår klubb. Förra söndagen samlade jag ett gäng 7–25-åringar och gick igenom förutsättningarna och möjligheterna för dem. Att arbeta med ungdomar är det bästa jag vet. De är så himla glada och har ju inte nästan inga tråkiga erfarenheter i bagaget som hindrar dem från att satsa hårt och förutsättningslöst, så nu har vi en ungdomssektion i Lidköpings brukshundklubb. De börjar med träffar varje söndagseftermiddag med olika teman och fortsätter satsa mot stjärnorna. För dit vill dom alla, och utan att skryta har jag hjälpt några ungdomar dit tidigare. Några tjejer och killar som fostrats i min förra klubb har tävlat både SM och Nordiska, både bruks, lydnad och agility. Skulle faktiskt vilja presentera dem i någon hundtidning nån gång. Det får jag ha som framtida projekt.
Nästa projekt för mig är tävlingsverksamheten på vår klubb. Där har jag en informationsträff på söndag, så får vi se om det går att göra en insats där också. Det finns många duktiga medhjälpare, så förutsättningar finns. Det är nämligen så att vår klubb ansvarar för uppletandet vid nästa års SM i Axvall. Det blir en utmaning för klubben. Här gäller det att vara kreativ och finna ut några klurigheter som kan skilja svenska eliten åt. Har några idéer, som jag skall lägga fram på söndag.
Förra SM-mötet avhölls för några veckor sedan på en pizzeria i Skövde. Oj, vad mycket vi hann med då. Nu händer det grejer minsann. Denna ledningsgrupp är ett väl sammansatt gäng, där alla bidrar med bra idéer och förslag som går att jobba vidare med. Det känns jättebra.
Jättebra känns det däremot inte med Skaraborgsdistriktets styrelse. Där hölls det årsmöte förra veckan och det var inget bra årsmöte. Valberedningen hade inte lyckats få fram förslag på flera ledamöter i styrelsen, däribland ordförande och vice ordförande. Bakläxa fick de och ett nytt årsmöte kommer att hållas om en månad. Hoppas verkligen någon eller helst flera kloka medlemmar förstår allvaret och vill hjälpa till att leda distriktet, åtminstone över vårt SM. Det vore skämmigt om de inte lyckas lösa detta problem. Vad händer med ett distrikt utan distriktsstyrelse? Inget kul alls.
Avslutar med lite vårblommor som bevis på att vi snart är där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)