Domaren är utan appell (the judge is without appeal)

Så proffsigt tänkte jag börja veckans blogg. Har nämligen varit på domarkonferens och trimmats ytterligare i bedömningens svåra konst. Nu är det nämligen dags att börja den långa och förmodligen mödosamma vägen att få alla oss domare att döma någorlunda lika. För det gör vi tydligen inte. Vi sticker ut lite här och var. Åt båda håll. Vilket självklart inte är bra.

Det finns en regelbok att följa och därutöver har vi ett antal ytterligare anvisningar. Anvisningar som vi själva skall kunna leta fram på SBK:s hemsida. De domare som är nitiska gör naturligtvis det. Finessen med internet är ju att man genom sökord snabbt kan finna det som man behöver veta. Men långt ifrån alla domare bryr sig. Tyvärr. De behöver ju inte. Domaren är utan appell.

Vi hade besök av representant från centrala  tävlingssektorn denna vackra vinterdag. Hans uppgift är numera att resa runt på domarkonferenser och försöka ena kåren. Vilket inte kan vara så lätt på många håll. De som bäst behöver deltaga på dessa utbildningar, kommer naturligtvis inte. De är svåra att nå. Som tävlande möter du dem hela tiden. För ute på tävlingarna kommer de och dömer. Vet faktiskt inte varför. Det kan ju i alla fall inte vara för pengarna. 250 kr för en heldag plus reseersättning. Inget man blir rik på precis.

Domarkonferenser i Skaraborg har en tradition att vara mycket givande. Så även denna. Välarrangerad och effektiv. Och alla vi 20 domare som var där var engagerade hela tiden. Fastän vi inte var speciellt pålästa, var det ingen som inte tog sin uppgift på allvar utan ställde snällt upp på två led och provdömde fem hundar i fem moment vardera. Och provhundarna var ett bra urval med olika svagheter och fördelar. Alltså sattes vi på prov ordentligt.

                                          Bedömning av moment framförgående.
Själv tog jag min uppgift på största allvar, ställde mig för mig själv och dömde precis som jag skulle ha gjort i skarpt läge. Skulle bli mycket intressant att se hur jag stod i förhållande till de övriga och till vårt tillresta "facit", en referensdomare från södra Sverige. För första gången var vi inte anonyma, utan protokollen var märkta med våra namn, vilka sedan lades in i ett dataprogram tillsammans med de filmade hundarna. Ingen chans att komma undan, alltså.

Efter bedömningarna följde utvärderingar och diskussioner. För alla som undrar, kan jag meddela att Skaraborgs domare hållen en jämn och bra linje. Några avvikelser fanns givetvis men inget graverande. Nu är det bara att hoppas att alla fortsätter så och inte faller tillbaka till några ytterligheter och egna påfund. Domaren är ju tyvärr utan appell, vilket betyder att man inte kan protestera mot ett satt betyg. Det är bara domaren själv som kan ändra ett betyg, om han inser att han gjort ett graverande misstag. Vilket jag aldrig har upplevt någon göra.
Tekniska fadäser däremot går utmärkt att protestera mot.

Så tack hela tävlingssektorn för denna väl genomförda konferens!

Efter domarkonferensen åkte jag direkt på uppvaktning av en tjej från min förra sökgrupp. Vilket kalas, säger jag bara. Hon hade hyrt Gif-stugan i Gudhem, där vi först minglade i trädgården med grillad korv och tilltugg. Sedan bjöds det på tårta och kaffe i den uppvärmda stugan och därefter; det bästa av allt – varmt bad i trätunna ute i naturen. Måste bara få visa festföremålet på väg dit och i tunnan.

Cigarren fick följa med ner i baljan

Träffade många av mina tidigare sökkamrater där, så en bättre avslutning på en fin dag kan jag inte tänka mig.

Tack Annika, hoppas resten av kvällen/natten var lika bra. Du måste ha massor av vänner det förstår man av det vällfyllda presentbordet.

Kvar i startgropen

Det blir en lång startsträcka för de flesta detta nya år. Och det finns tusen olika sätt att fördriva denna tid med. Antingen är man flitig och tränar som vanligt. Kanske bara byter appellplanen mot ett ridhus. Annars passar man på att återhämta sig och samla krafter för framtida bruk.

Tulo och jag valde det senare. Vi samlar krafter och mår allmänt bra. Några långpromenader per dag, några positionsövningar emellanåt och lite uppletsövningar på helgerna. Det är allt. Nu börjar jag bli lite van och kanske väljer att fortsätta så här. För vem orkar ta tag i alla petitesser och träna som en galning på nytt? För närvarande – inte jag i alla fall.

Hade faktiskt tänkt gå några studiecirklar under vintervilan. Den första nu i februari – en föreläsning med Anders Hallgren i ämnet "Hundens motor och motivation". Eftersom jag har några års erfarenheter inom SBK, har jag hört Anders Hallgren tidigare. Första gången skrattade jag i stort sett hela programmet. Han var så himla rolig och hade så underbara jämförelser i livet med hundar. Träffade mitt i prick – hela tiden. Det var denna glädje jag ville återuppleva, när jag anmälde mig till föreläsningen. Jag ville komma tillbaka till den där nybörjarkänslan, oskyldigt ovetande om hur en hund fungerar och vad som väntar en nybliven matte. Tänkte det kunde bli en bra start inför valpköpet som stundar.

Men som med mycket annat sitter det alltid någon käpp i hjulet. För mig blev det priset, faktiskt. Tycker inte det är värt att lägga 1300 kronor på denna föreläsning. Visserligen får man mat och fika, men ändå. Och ändå bidrar Studiefrämjandet med sin del i arrangemanget. Och ändå var det väldigt många som preliminäranmält sig. Av mailet att döma 30-40 personer. Hur kan någon bli så populär att man kan ta ut sådana arvoden? Jag drog tillbaka min anmälan. Försöker trösta mig med att jag ändå inte gillar när någon använder uttrycket "hundens MOTOR". Vad är hundens motor? undrar jag. Menar de kanske arbetsglädje eller ork?

Nej, jag får väl sakta förbereda mig på andra uppgifter som stundar. Kanske inte lika underhållande, men det finns säkerligen något att berätta om det också så småningom. Nu inväntar vi bara lite töväder, så att jag kan befria kängorna från sina dubbar och vända facet mot solen igen.

                                                                        Längtar....

Förresten fick jag i går bekräftat att jag har två stugor bokade inne på High Chapparall till årets SM i Värnamo. Då skall jag bara stå där på tävlingsområdet och svara på frågor om nästa års SM i Skaraborg. Och så skall jag följa några riktigt intressanta ekipage bland mina vänner som tävlar –  medan resten av familjen roar sig på nöjesfältet. Denna helg ser jag fram emot riktigt mycket! Redan nu.


/Christina

Så är vi äntligen på gång

Det känns som nystart nu. Precis i dag faktiskt. I dag tog vintern två steg tillbaka och snön sjönk ihop som en gråsten i vatten. Och det var vad som bjöds - vatten. Men vad gör väl det, när det är möjligt att kunna valla en uppletsruta och låta hunden, för första gången på fyra månader, hämta in några slemmiga plånböcker och genomvåta teddyleksaker och byta med en bit leverpastej varje ingång. Det var lycka det!

Lycka var också alla kompisar som slirat sig upp till klubben denna söndagsförmiddag. En stund var det riktigt spännande och se hur många av dem som äntrade parkeringsplatsen på tvären. En av dem sladdade in med en nyplacerad buckla på vänsterdörren, som uppstod i en snödriva vid sista infarten. Tur att två hundmänniskor passerade och kunde sträcka ut en några hjälpande händer, så bilen kom upp på vägen igen. Bucklan, hoppas vi på, riktar ut sig snyggt och prydligt med en välplacerad fullträff av en gummiklubba. Det var i alla fall de två tjejernas filosofi, när skadan inspekterades.

Det var som sagt många som kom fram, träningssugna och entusiastiska. Skogen fylldes med dammisar, leksaker och hundar av alla de sorter. Och appelplanens gröna gräs skymtade fram bland några tappert kämpande isfläckar på den skottade delen av planen. Så lydnaden fick bero för vår del, nu vill vi inte ha några skador när träningssäsongen äntligen är inledd. Inga isfläckar skall få stoppa vår framfart.

Inga bakslag nu, tack. Nu vill vi ha vår. Och medan vi väntar, kan vi titta på Tulo, när han springer över gröna kullar förra sommaren. För då kan jag träna mig på att lägga in bilder på nya hemsidan.

För det kom också snabbt, att jag måste byta webadress. Den gamla hemsidesvärden hade ledsnat på krånglande servrar och tyckte hemsidesjobbet tog för mycket tid. Det var en gratissida, så jag kan förstå honom. Han ändrade sig senare under kvällen i går och erbjöd sig fortsätta med ett mindre antal kunder, som kunde tänka sig att betala för tjänsten. Men för min del var det redan för sent. Den som känner Christina rätt, vet att här händer saker och beslut snabbt, så min nya sida var redan under produktion när erbjudandet kom. Och faktiskt, jag tycker själv att resultatet blev riktigt bra. Och riktigt kul var det också.

Denna nya sida kommer att bli enklare att bläddra i. Mina träningskamrater kommer jag även i fortsättningen att presentera och jag skall också försöka hålla ordning på deras tävlingsmeriter. Så snart jag gått igenom dem alla och uppdaterat det som behövs, kommer ni att hitta dem under fliken "Hundvänner".

Mina tips och råd med sökträning "Allt om sök" kommer jag att gå igenom, uppdatera och publicera på den nya sidan under fliken "Träningstips". Denna sida har varit uppskattad och användes som litteratur vid flera kurser runt om i vårt avlånga land. Detta uppskattar jag naturligtvis och känner mitt ansvar för att hålla den uppdaterad och förhoppningsvis komma med fler.

Tack alla ni som hjälper mig med praktiska exempel på allt jag kan lära mig själv och andra av. Och använda i mina beskrivningar över hur man kan träna för att få en fullfjädrad sökhund.

Jag fick ett brev...

Tänk att ett brev kan betyda så mycket. Jag fick ett sådant av dotterdotter Lydia, 5, i förra veckan. Lydia har varit hos sin farmor i Luleå tillsammans med sin pappa Stefan över jul och nyår. Eftersom det är mycket packning för dem ändå, bestämde vi att alla hennes julklappar från vår sida skulle finnas på hennes rum, när hon kom hem igen.

Lydia har många gånger (faktiskt varje gång vi talats vid) förvissat sig om att vi verkligen skickat med hennes mamma alla julklapparna hem. Just nu sitter hon på tåget tillbaka till Göteborg och i morgon blir en stor stund för henne med att öppna alla sina paket.

Men det var brevet som jag blev så fascinerad av. Jag har tagit en bild av de två lapparna, en med text som hon skrivit själv. Skulle tro att pappa Stefan skrivit en förlaga, som hon skrivit av, men ändå. Bilden däremot är absolut hennes egen skapelse. Titta gärna på detaljerna! Där står mormor (större avtecknad) med sina armar sträckta mot Lydia och båda med putande munnar och båda i klänningar. Kram och puss - så slutar brevet och det är också vad hon försökt illustrera. Tänk att en femåring kan rita så bra!

Teckningen, brevet, ett pärlarmband och en enkrona var brevets innehåll och alltihop sitter nu inom glas och ram på mormors vägg. Skall sparas för all framtid.

Annars har det inte hänt så mycket. Jul, nyår och trettondehelgen har passerat med mycket ledigt för min del. Har passat på att ta ut klämdagar och lite semester för att kurera både mig och min hund. Tulo behövde lång tid att komma i form efter sin sjukhusvistelse. Har är ju dessutom äldre, rent ut sagt gammal, 10 år om en månad.

På julafton miste han en syster, Trålla, som somnade in i sin bädd, utan några symptom på sjukdom. Det måste varit barmhärtigt för henne men säkerligen jättetufft för matte Klara. Tur att det finns ännu en hund i familjen, som kan lindra sorgearbetet något.

Trålla hade tävlat agility och lydnad och var, liksom Tulo, en mycket pigg och alert hund.

Nu finns bara tre hundar kvar i Tessies valpkull, den kull som blev grunden till tollarlinjen hos Krokasmedens kennel.

Vi har mycket snö även i Lidköping, vilket gör att hundträning är praktiskt taget omöjligt. Bara små korta pass på någon skottad parkering har det blivit. Sökträningen ligger helt i träda. Har gjort några små försök att samla gruppen, men det verkar vara omöjligt med tanke på snömassorna i skogarna. Det får väl bli som det blir, när vi kommer i gång i igen.