SLUTKLÄMMEN

Verkligheten kommer ikapp mig. Det är dags att lägga av. För gott kanske.

På tisdag är det stor tack- och avskedsfest på redaktionen. För mig. Trodde nog aldrig att det skulle bli min tur. Har kramat massor av kollegor under åren som tackat för sig. Antingen har de blivit pensionärer eller så har de gått till annat jobb.

För mig är det tudelat. Jag går i pension, fast det har jag nog inte fattat ännu. Så för säkerhets skull kommer jag att fortsätta jobba lite. Bara lite och bara hemifrån. Det har jag lovat familjen. Med skrivandet som jobb är det svårt att lägga av. Är van att uttrycka mina tankar i ord och gärna berätta för allmänheten om något som berör. Så i någon form kommer jag fortsätta skriva.

Men bäst av allt är att all tid i fortsättningen är min egen. Kan planera varje dag efter mitt eget gottfinnande. Tänk er; 24 timmar = 1.440 minuter varje dag är bara mina. Love it!

Tulo och Tenor vill att hela flocken skall samlas.
Här väntar de på matte.

Nu blir det tid för allt jag försummat. Mina hundar till exempel. De behöver aldrig mera sitta i fönstret vid entrén och titta när jag åker iväg på morgonen. När jag kommer hem framåt kvällen sitter de där fortfarande kan man tro. Men så är det naturligtvis inte. Husse är ju hemma och de har gjort massor under dagen, men just mina tider kan de. Husse berättar att de intar sina platser vid samma fönster en kvart innan jag kommer. Ibland undrar jag om hundar har ett sjätte sinne. Hur kan de annars veta när jag kommer. De kan rimligtvis inte höra mig, eftersom jag fortfarande befinner mig i närheten av Skara denna kvart. Och jag kommer verkligen inte hem vid samma tid varje dag.  En gåta jag kan försöka lösa nu när jag har all tid i världen. Kanske skall skriva en bok förresten. Om olösta gåtor.

Snart är det jul och mera tid för familjen. Barn och barnbarn kommer på besök, vilket självklart är något alldeles extra. I år hade vi nog alla trott att vi skulle vara ett eller två barnbarn rikare, men så blev det inte. Emilie och Anders och vi andra väntar fortfarande på ett eller flera barn från Sydafrika. De har medverkat i en realtyserie i TV3 under hösten  ”Drömmen om ett barn”, och ni som har följt denna serie på torsdagkvällarna vet och förstår nog vår frustration över att inget händer.  Men optimister som vi är i familjen tror vi självklart att snart så……

En sak som jag tycker är mycket irriterande är den debatt om löptikar på appellplanerna som nu förs runt om i landet. Det är väl konstigt, att så fort det gäller begränsningar för några futtiga dagar om året, så skall det debatteras högt och lågt. Några få medlemmar från vår klubb har startat en otrevlig debatt och ondgör sig över klubbens trivselregler, som säger att löptikar skall vara en på speciell träningsplan.

Vi andra som har gruppmoment där hundar skall ligga och sitta alldeles stilla intill varandra och som vill träna lydnad med hög precision vill inte vara störda av hormonstinna tikar och hanhundar  och borde få ha tillgång till "löpfria" ytor. Förresten borde alla löptikar kunna få en vilopaus under tiden de löper, de mår ändå inte bra under den tiden. Det är min åsikt.

På vår klubb är det generöst tilltaget med två appellplaner, en stor där vi kan träna långa moment och en något mindre med ena delen stängslad för agilityhundar. Där tillåter vi alla hundar, även löptikar att vara. Och det borde vara nog. Men icke, en runda över stora appellplanen är också önskvärt. Våra hundar skall klara detta, är argumentet. Tolv månader om året....

Nu kommer löptikar att vara förbjudna på bruks- och lydnadstävlingar även under nästa regelperiod, alltså nästa femårsperiod. Så frågan borde vara självklar men så är det tydligen inte. Ser fram emot att lyssna på deras argument faktiskt.

Nya regler med förbättringar för hundsporten

Nu har SBKs nyheter i regelrevideringen kommit. Det mesta är bra. Man har faktiskt tänkt på hundens utveckling och anpassat svårighetsstegringen till en mera naturlig nivå för hundarna. Det blir inte så stora steg mellan klasserna i lydnad bland annat. "Inkallning med stå" först i trean och med "stå och ligg" i elitklass. Man har också anpassat koffecienterna så att de bättre stämmer överens med svårighetsgraden i momenten.

Det jag som domare uppskattar allra mest är betydelsen av hundens uppträdande i gruppmomenten, främst platsliggningen. Alla hundar som går upp på platsen utan att ha blivit provocerade SKALL rapporteras. Bra. Nu kanske förarna väljer att avstå detta moment tills platsen är säker. Alltför många domare har hittills valt att vänta för länge innan de ingripit och många hundförare har haft ett digert jobb med att återfå tryggheten hos sin hund efter ett gruppslagsmål. För min egen del tog det ett halvår att få Tulo lugn igen efter ett oprovocerat påhopp vid platsen i högre klass. Detta påhopp slutade med blodig hals och rädsla för liggandet lång tid framöver. Och vad jag förstått senare, blev inte denna mallehane rapporterad av arrangerande klubb, vilket skulle ha gjorts enligt de bestämmelser som finns och som alla SBK-funktionärer bör kunna. Och detta är katastrof. Vad händer med en hund som ser sig som segrare i ett slagsmål? Tuffare tag nästa påhopp förmodligen.

Här har vi alla ett ansvar – att se till att hundarna verkligen rapporteras. Utan att för den skull anses som mindre trevliga. Skulle uppskatta om fler av mina kollegor och övriga funktionärer på klubbarna vågade säga ifrån lite oftare. Då skulle sporten kunna hållas en aning renare än vad som nu sker. Men jag själv kan i alla fall räkna mig som rakryggad, som anmälde ett missförhållande i Skaraborgsdistriktet i somras och som har fått ordentlig effekt. Nu passar man sig noga för "jävsituationer" i detta distrikt. Får se hur länge det håller. Själv kommer jag inte att dra mig för att rapportera in fler fall, om så skulle behövas.

I de nya regelanvisningarna hänvisar SBK i både lydnads- och bruksdelen till "Etisk policy för prov och tävlingar inom Svenska Brukshundklubben". Tack för det, SBK. Det kan sannerligen behövas påminnas om hela tiden.

För att återgå till regelrevideringen ser jag det som positivt att man inför skogspinnar i elitklass spår men att det är förbjudet i övriga klasser. Det är bra att högreklassens upplet återgår till fyra föremål, men att hunden bara behöver apportera in tre. Och det är bra att appellklassen får icke-förarspår.

I lydnadsklasserna är den största förändringen vid platsliggningen. Kortare tider och kortare avstånd till föraren men längre mellan hundarna, 7 i stället för 5 meter. Dolda förare först i trean och dumrutan är utbytt mot ett zäta. Nu kommer det också att krävas auktoriserade tävlingsledare fr.o.m lydnadsklass II.

För er som vill läsa mer om nya regler, kan jag hänvisa till Lidköpings Brukshundklubbs hemsida, där finns länkar på förstasidan, både till bruks- och lydnadsreglerna.
http://www.lidkopingbk.se/

Livet med mina hundar har liksom gått in i någon slags zero. Tulo vilar sig i form och Tenor lär sig alldeles för fort. Vågar inte berätta allt han redan kan, men det är en hel del. OM jag mot förmodan skulle vilja tävla när han är 10 månader gammal, skulle det nog inte bli några problem. Men sådana ambitioner har vi inte, vi tar det lugnt. I morgon skall han få följa med ut i söket och kanske få vinda in en eller två figgar i motvind.

Återkommer med rapport om våra vidare äventyr i skogen.

Tankar i höstmörkret

Varje årstid har sin tjusning, hösten har säkert sin också, fast det är svårt att hitta den. Enda positiva hittills är väl i så fall värmen, så vi slipper få en alltför lång vinter med en massa snö. Det räcker med den vi brukar få på andra sidan årsskiftet. Kanske skall påminna er lite;

Tenor är snart fem månader och håller som bäst på att byta ut sina tänder. Det har vi väntat på, nu kanske det blir lite färre bitmärken på våra armar. Man glömmer mellan varje valp hur vassa de är och inte blir man påmind heller. Vet inte varför folk inte beklagar sig mer än vad de gör. Kanske vill de inte erkänna att just deras valp är precis lika vidrig som alla andra vad det gäller sylvassa valptänder.

Annars fortsätter träningen av denne lilla unghund och jag måste erkänna att han är väldigt trevlig och lättlärd. Spåret är numera inga problem och då talar vi förstås om enklare unghundsspår. I mina gömmor hittade jag en spårsele som jag fått av Emilie, modell mindre, som passar perfekt. Så numera spårar lilleman klädd som en "stor" hund;

SM-planeringen går vidare som planerat. Det finns fortfarande lite att jobba på men inget som oroar. Vi har utökat ledningsgruppen med distriktets ordförande Håkan Säll, vilket säkert kommer att märkas i det fortsatta arbetet. Känn dig välkommen, Jan-Olof!

På jobbet är det bara 15 arbetsdagar kvar, sedan går jag över i annan verksamhet. Helt skött hemifrån och i eget företag. Detta ser jag fram emot jättemycket. Kommer att jobba med marknadsföring och frilansjournalistik. Men bara så mycket som jag själv bestämmer. Resten kommer att ägnas min familj och mina hundar. Så privilegierad är jag och det tycker jag faktiskt jag är värd efter ett helt yrkesverksamt arbetsliv. Ett uppskattat arbetsliv, om man får tro det gåvobrev jag fick av min arbetsgivare i går vid en personaldag för fortbildning på Axevalla travrestaurang.

Blommor, diplom för lång och trogen tjänst och ett presentkort hos guldsmeden i Skara
är väl en ok avslutning på mina 26 år hos Västgöta Tidningar i Skara

På tal om fortbildning, var det en mycket intressant föreläsning om sociala medier och ungas medievanor som vi fick lyssna till på Axevalla. Där fick jag bekräftat att det aldrig är för sent att lära sig något nytt, tvärtom. Vår komplicerade hjärna vill inget hellre än att lära  nytt hela tiden. Och det är faktiskt så allvarligt, att använder vi inte våra hjärnceller för att lära, så dör de och försvinner. Och motsatsen betyder att vi får fler och fler hjärnceller att använda på bästa sätt.

Ett exempel på bestående inlärning skall ni få att fundera på; knäpp era händer och är ni flera i rummet kan gärna allihopa göra så. Tänk sedan efter vilken tumme som ni har överst, höger eller vänster. Kolla de andra nu, ni har säkert olika tummar längst upp och detta beror på hjärnan som lärt in sig på just personens tumme. Försök sedan knäppa händerna på motsatt vis, alltså "fel" tumme längst upp. Hur känns det? Fel, eller hur? Fastän det inte borde vara någon skillnad, men så fungerar våra hjärnor. De hjälper oss att bestämma hur vi skall göra, utifrån hur vi gjort tidigare.

Och vad har då detta med inlärning att göra? Jo, efter ett tag kommer det inte spela någon roll vilken tumme som är överst, du kan lära dig något nytt. Hela livet, så länge du lever.

Så alla ni som ännu inte har anammat Facebook, logga på redan i dag. Ni kommer att upptäcka en helt ny värld. Och ett nytt sätt att kommunicera med massor av vänner.

Avslutar med en bild på mitt tredje barnbarn, Sandra och Roys Elliot, två år, som just upptäckt hur man kan få biljardkulorna att falla i rätt hål. En ny lärdom som hans lilla hjärna lägger på minnet tills nästa gång han ser ett biljardbord.

En koncentrerad Elliot Lundgren spelar biljard i Vinninga Folkets hus.
Ett ställe han gärna återvänder till. Och då kommer han att minnas hur man bäst får ner kloten i hålen.

En tokig familj

Tenors första icke-förar-spår.

Om jag skall summera veckan som gått, så blev den blandad. Mycket träning med hundarna, social samvaro med familjen och intensiv planeringsperiod på klubben. Men jag tar allt i den ordning som skett.


Tenor är verkligen en behaglig hund, i det instämmer alla som träffat honom. Till och med Torbjörn. Denna hund är inte svår att passa på dagarna, han säger till när han vill gå ut och han kommer in direkt när han är klar. Tänderna börjar lossna, i helgen försvann fem på en gång, tre där uppe och två nedtill. Detta inger hopp om en icke så bitglad hund i framtiden.

Emilie kom hem till helgen. Eftersom hon är gift med en fotbollskille är hon ibland ensam hemma under helgerna och kommer då och då på besök i Lidköping. Det är en omtumlande tid för Emilie och Anders nu. Serien som de valt att medverka i "Drömmen om ett barn" sände sitt första avsnitt i torsdags i TV3 och det blev förstås stor uppmärksamhet runt den. De gör ett verkligt proffsigt framträdande och ni som inte läst om den, gå gärna in på länken ovan och kolla. René Nyberg är programledare och hela serien är uppbyggd runt sju blivande föräldrar som valt olika vägar att få sitt barn. Producenten har verkligen lyckats fånga både sorg och stor glädje hos de blivande föräldrarna och urvalet är verkligen bra.

Så här vackra ekologiska rosor hade Emilie med till sina föräldrar,
förutom alla äpplen som hon dessutom förvandlade till paj och mos. Tack underbara dotter!

Nu skulle här tränas hund också, Frost är ju en elithund numera och vi hann med både spår och sök under helgen och det fixade de galant. Att plocka skogspinnar är ingenting för denna labrador.  Kommer att gå utmärkt på tävlingen inom kort.

Sökträningen var heller ingen match för Frost, han pinnar glatt iväg ut i rutan och hämtar lösrullar på löpande band. Tulo däremot har tappat en del av sin fart och jag känner att hans träning fortsättningsvis bara får bli en kul grej. Alla krav slutar vi med från och med nu.
Vi var fyra som tränade i söndags, Ulrica/Lisa, Fredrika/Aqua, Emile/Frost och Tulo och jag. Övriga sökgruppmedlemmar valde andra aktiviteter och lilla Missi åkte på MH. Med det blev ett bra pass ändå och vi hann hem till middagen och gästande minsta dotter Sandra med sina två barn och två hundar. Så här dåligt bordsskick har en av dem, Zaga;

Men visst har hon bättre utsikt härifrån!

Nästa helg är Lidköpings BHK värd för lag-DM i bruks. Detta är en förunderlig tävling, som liksom inte vill dö ut. Den har funnits så länge jag minns och det har alltid varit en ära att bli uttagen till den egna klubbens lag. Klubbarna kommer med sina allra bästa, oftast elithundar, och konkurrensen är knivskarp. Alla tävlar i appellklass och en i laget bara lydnadsdelen. Tyvärr kunde vi inte tävla om våra platser i år, eftersom alla utbildade och kunniga funktionärer måste jobba. Men ett lag har vi utsett ändå och däribland finns Tulos systerdotter, räddningshunden Aqua, en goldenpojk som heter Atos och en liten flatflicka, Flingan. Dom skall lagledaren Gunnar coacha efter bästa förmåga och vi håller alla tummar och tassar för dem.

Till sist kan jag inte låta bli att nämna Louise och Stefan, som lyckats kvala in Lollos hund Kiwa till SM-kvallistans sjätte plats i skyddshundgruppen. Nu gäller det bara att hänga kvar där, så att de får tävla på vårt SM i Skaraborg i augusti nästa år.

Kiwa i nya kläder och lillmatte Lydia.

Varje dag en ny upptäckt

Med en valp i huset är ingenting sig likt. Numera har vi till exempel rullade trasmattor framför alla kablar och kontakter samt under våra sängar. Allt för att slippa frustationen över att någon teknisk pryl slutar att fungera. Men inte ens rullade trasmattor hjälper alltid....

Ägnade några timmar i Telias telefonkö i förrgår kväll, eftersom våra telefoner slutade ringa och inte kunde vi ringa ut heller. Inget internet hade vi heller. Med nr 68 i kön kl 19.30 en måndagkväll, var jag glad över att ha mobiltelefon med headset, så jag kunde gå omkring och syssla med andra saker under tiden. Exakt 44 minuter senare svarar en mjuk mansröst "Tack för att du väntar". Inte kunde man då starta samtalet med att berätta hur  jobbig denna väntan varit. Jag har varit där förut, nämligen, och då var jag betydligt mer upprörd. Denna gången provade vi lugnt och systematskt alla modem och bredbandsuppkopplingar, men inget fel gick att finna. Vänliga mannen kollade även från sitt håll att alla signaler gick fram och att inget fel fanns inrapporterat från den del av sjöskogen där jag bor.

Nu kommer ett nytt modem med posten om några dagar. Det lovade i alla fall vänliga mannen. Och därmed bode problemet vara löst.

Efter denna ofrivilliga stund i mobilen, fick hundarna äntligen komma i väg på sin kvällspromenad. Väl utanför tomten kollade jag lite fundersamt på en tjock kabel, upphängd i ett träd, men kopplade ändå inte denna kabel till min telefonlinje. Vilket jag borde ha gjort. Det visade sig vara ett gäng elever vid grymnasieutbildning för grävare, som lekt med mastodontmaskinen och lyckats gräva av vår (och cirka 20 hushåll ytterligare) kabel, som hängde i en telefonstolpe högt uppe i luften.
Vad sägs om det? Bra svingat med stora skopan grabbar!

Nu skall detta fel vara inrapporterat och därefter tar det minst åtta dagar för Skanova (så heter telefonbolagens gemensamma entreprenör) att komma ut och laga kabeln.

Tur att jag hade hunnit betala alla räkningar, så här i månadsslutet, men det hade väldigt många av de andra inte hunnit göra. Handledaren till denna lekgrupp lever farligt vill jag lova. Och den lärare som anlitat dessa gratisjobbare har nog också ett och annat att försvara för skolans försäkringsbolag framöver.

Alltså, alla ni som vill nå oss, ring våra mobiler i stället. Internet löser jag genom mobilt bredband så länge och min mail kan jag läsa över webben.

Valpen Tenor  börjar bli stora unghunden nu. Benen är långa och färgen har förändrats. Den vackra vita bläsen är som bortblåst, kvar är bara ett litet vitt nosparti och vit bringa. Svansen har fått en liten plym och här och där sticker det ut lite hårtussar, som skall föreställa "riktig" vinterpäls.

Han lär sig nya saker varje dag. Det mesta lär han sig själv. Som att stjäla mat från den i familjen som inte vaktar sin skål. Även matte. I morse lyckades han få med en hel morgonfralla in i sin bur, snabbt som en iller. Och det undrar jag lite över. Hur i sjutton vet en valp att han kommer att bli fråntagen sitt byte, om han inte springer det fortaste han kan? Han har ju aldrig behövt vakta egen mat eller andra läckerheter. De serveras och så finns de där bara för honom. Hur länge som helst.

Men att tjuvgods snabbt måste gömmas, det måste sitta i generna?

En annan sak som vi måste värna är dörrklockan. Inte ofta vi får besök som ringer på dörrklockan mitt ute i skogen där vi bor. Men det hände häromdagen och som tur var, var bara valpen och husse hemma. En dörrklocka hade denne valp aldrig hört och därmed uteblev skallet. Nu gäller det att försöka bevara detta också. Tänk så behagligt att inte få springa ikapp med en skällande hund, när besökare ringer på dörren.

Annars försöker vi lägga grunder till den framtida träningen. Försöker styra in rätt beteende genom lek. Hittills går det bra.

Tulo tränar på och faktum är att det går jättebra nu när vi inte har några krav på oss. Tänk om han kunde behålla sin spänst till april, då Lidköping har en söktävling och tänk om vi kunde starta då. Det skulle vara väldans trevligt. Även om han är elva år fyllda. Det är vårt mål just nu. Plus att vi tränar lite spår när vi ändå är ute i skogen, ifall vi känner för att försöka ta oss upp i elitklass även där och bli godkända.

Hösten gillar jag så länge det är någorlunda ljust och varmt ute. Dessutom räknar jag ner dagar och månader nu. Efter nyår kommer jag bara att jobba hemifrån, och bara så mycket jag själv väljer att göra.

Hinner knappast ifatt

Tiden går fort med en valp i huset. Varje stund i hemmet är vaktstund, känns det som.
• Passa på valpen så han inte biter i skinnsoffan.
• Passa på valpen så han inte biter Tulo.
• Passa på valpen så han inte kissar inne eller något ännu värre.

Men tiden går och han anpassar sig och blir en av oss. Nu gäller det att se så att Tulo bara lär honom sina bästa saker och inga dumheter. Måste passa på detta också.

Hinner egentligen inte jobba, känns det som. Vill bara vara hemma. Hemma hos hundarna. Varje dag när jag inte är hos dem, längtar jag efter dom. Fastän det bara innebär en massa jobb och passande, när jag kommer hem igen.

Tenor har en annan typ av karaktär än Tulo. Han är lugnare och koncentrerar sig när han skall göra något. Nu kan han sitt och ligg och dessa konster tar han till hela tiden. Det kan ju löna sig och ge en och annan godis. Luktsinnet är det heller inget fel på. Glömmer jag lite godis på bänken och Tenor passerar, stannar han upp direkt och vädrar mot bänken. Som tur är når han inte riktigt upp ännu, men snart får man ha bänkar och bord rena från allt vad mat heter, annars försvinner det fort.

Hörseln är det heller inget fel på. Han kommer som en liten kanonkula när man säger hans namn. Behöver inte ropa. Hunden är beredd hela tiden på att komma in. Det var ett tag sedan jag hade en hund som lystrar så noga och kommer så fort. Tycker faktiskt jag är värd det. Visst har jag anpassat mig till Tulo och vi har alltid återförenats, men det har tagit olika långa tider och ibland har jag fått springa ikapp och bära hem hunden. Men även det har man överseende med och jag älskar dom lika mycket.

I dag var jag på jobb i grannkommunen till min barndoms by, Flakeberg, nämligen Håle Täng. Jag skrev om nyponodling och det blev en så bra artikel och jag fick så fina bilder på familjen som lånar ut 4,5 ha av sin åkermark till ett danskt företag som odlar nypon där. Inte till soppa, som man kanske skulle kunna tro. Nej, alla dessa nypon går till hälsokost. Ekströms nyponsoppa görs numera i Kina på kinesiska nypon. Lite konsumentupplysning för er som trodde något annat. :)

Vad gäller arbetet med SM-planeringen är jag verkligt nöjd med min egen insats. Startade en Facebook-grupp öppen för alla och vi har nu 511 medlemmar och fler kommer hela tiden. Bokningen av boendet är i full gång och snart är campingens elplatser för husvagnar slut. Jag har tagit in offerter på boende för våra prominenta gäster och nästa vecka skall det också vara klart. Känns riktigt bra. Nästa projekt för mig är att utforma annonser och ta kontakt med mediaföretag för att marknadsföra oss. Det känns verkligen bra att vi har strukturerat upp oss och var och en sköter sitt ansvarsområde. Hoppas det får förbli så.

På klubben är det full fart nu. Närmast en söktävling nästa söndag, där skall jag döma denna gången. Därefter har vi lag-DM i bruks i Lidköping för alla Skaraborgsklubbar. 
Vi har  fått tillgång till världens bästa marker för appellspår. Tack Nadine och Degebergs egendom för det! Känns bara som att vi kan gå ut och genomföra denna stora tävling.

För att inte riskera att bli sysslolös under hösten/vintern startar jag en studiecirkel för spårläggare. Meningen är att lära upp tio spårläggare som kan gå spår till vårens lägre/högreklass. Men intresset är stort, så vi får nog flera i cirkeln. Det skall bli kul, skall försöka ställa i ordning ett riktigt proffsigt kompendium som vi kan använda. Sedan är det bara att ta kompassen och gå ut i skogen. Eller det gör man kanske inte längre, GPS-er skall det nog vara och jag tror vi fixar det – också!

Bättre och bättre ju äldre man blir

Nu har det gått några veckor med ny valp i huset. Vi börjar anpassa oss. Bitmärkena blir färre och aktiviteterna mer genomtänkta. Värst har det varit för Tulo. Som tur är har vi bestämt att sängar inte är tillåtna för valpar, bara för Tulo. Så där har han en reträttplats när det blir för jobbigt. Valpar har nämligen en tendens att vilja åka snålskjuts hängandes i en vuxen hunds hals-/nackpäls. Och det gör förmodligen lika ont som när mina armar skall användas som bitstock.

Tenor har redan lärt sig lite saker. Han kan sitt och ligg och han gillar att spåra. Än så länge är det mycket korta spår det handlar om, 10-15 meter, jättefärska och med korv i slutet. Och han är snabblärd. Det gäller att inte belöna fel, för just belöningen tycks han lägga på minnet extra noga. Efter varje spår springer han nämligen tillbaka in i skogen och letar upp platsen där slutet (och belöningen) fanns och kollar om det kommit dit någon ny korv. Ibland är det lite svårt att förstå hur hundar tänker. Men det är också det som är utmaningen och tjusningen med att träna hund.

Helgen som var hölls klubbläger på vår klubb. Ett sådant läger som alla kan vara med på och prova på olika saker man kan göra med sin hund. Vår lägerkommitté är bara fantastisk. De tänker verkligen på alla och gör ett schema som passar, så att man kan prova på flera saker om man vill. Marie (med Texas och Missi) och jag hade med oss två intresserade sökaspiranter på lördagsförmiddagen, Matilda och Mirelle. Det blev en riktigt bra förmiddag i skogen, där de nya fick prova två sökpass och vi själva hade chansen att värma upp våra egna hundar inför eftermiddagen, som var vikt åt ordinarie sökgrupp.

Söndagen ägnades också åt sökträning (konstigt nog :), och med dessa två dagar, tror jag nog jag kan glömma Tulos handikapp med sin tröga mage. Han uppträdde som en unghund i sin bästa sökålder och det var nästan rörande att se honom jobba systematiskt i skogen och plocka in sina figuranter.

Men det bästa av allt, lägret inleddes som vanligt med klubbmästerskap i lydnad. Momenten består av en blandning mellan klasserna 1 och 2. Jag drog startnr 10, sist av alla. Det hann bli lite mörkt innan det var dags för oss att visa upp vårt program. Tulo trivdes nog med skymningsljus, för han lyckades göra allting rätt och bra dessutom. Vilken fin hund jag har, nu får vi suga på den karamellen ett helt år. Klubbmästare i lydnad. Skall nog anmäla mig till KM i bruks också, i vår paradgren sök. Nu när hunden ändå tycker det är extra trevligt att tävla.
Avslutar med en bild på prispallen för KM i lydnad:

Fr.v. Linnéa Carlsson med Flingan, som kom tvåa,
Tulo och jag på segerplats
samt Pernilla Johansson med Alice som bronsmedaljörer.

 

Det händer mycket nu

Vad finns på andra sidan tro?

Sommaren är snart till ända och jag är väldigt utvilad och nöjd med allt som händer runt omkring mig. Vi har fått en ny familjemedlem i huset, ett litet charmtroll, tollarvalpen Tenor, som sysselsätter oss alla tre all vaken tid. Nätterna är som tur är vilotid även för den lille, det räcker faktiskt med pass upp på dagarna.

I år valde jag att ta ut fem veckors semester i följd, vilka avslutas med två hundarrangemang – Krokalägret i Kosta och SM i Värnamo. Men de första tre veckorna tillbringade jag tillsammans med mina flickor och barnbarn. Det var underbara sommarvarma dagar vid sjön, sådana dagar som man vill minnas lite extra när snålblåsten viner i höstmörkret. Lydia kan nästa simma nu, hon har hittat en simstil som hon själv kallar "hundsim" konstigt nog. :)  Den innebär att flaxa med armarna och crawla med benen och hon lyckas faktiskt förflytta sig ganska långt. Så här ser hon ut när hon kommer skummande uppochnedvänd i badviken hemma i Furuhäll. Hon passerar där moster Sandra och kusinen Elliot.

Lydias special fungerar utmärkt

Krokalägret var i år väl representerat. Knôkafullt för att använda skaraborgska. Och flest tränade så klart skydd, hela 32 ekipage. Det finns många skyddsekipage bland de krokiga och det är inte så konstigt med tanke på Stefans förflutna med sin malletik Akita. Organisationen på lägret var förträfflig. Tack Jenny för planeringen! Tror inte jag hörde något negativa om lägret från något håll, mer än lite skrytnissar förstås, men det hör till. Själv är bäste dräng, heter det ju. Och alla har ju världens bästa hund, gäller bara att finslipa lite, så är VM-titeln klar.

Men bästa hund av alla var självklart min egen veteran. Vi tränade sök hela veckan med en superhärlig grupp. Tulo körde ett pass varje dag, den första ordentliga genomträningen efter operationen och inte märktes det att han inte var i tillräcklig kondition plus att han bör ha sin ålder emot sig, 10,5 år. Det var så härligt att se honom flyta fram över mossar och stenar igen och markeringarna skötte han förträffligt.
Visar här några bilder från sökskogen, tagna av vår egen mästerfotograf och medlem i gruppen; Johan Lindquist.

Med lösrulle

Med fastrulle

Återvänder efter tomslag

Påvisar figurant

Uppletande av föremål

Hittat föremål

Avlämnar föremål

Belöning efter slutfört arbete

I år valde vi att bo i husvagn, vilket är ett äventyr i sig för oss som inte är vana campare. Emilie och Frost gjorde oss sällskap, så blev äventyret lite lättare för oss. Kvällarna ägnades åt diverse aktiviteter, bland annat Fia-spel, där tydligen far i huset är en överlägsen vinnare, enligt honom själv. Här lite bilder från husvagnslivet;

Torbjörn och Emilie i ett avgörande parti Fia.

Frost (den mörkare delen tv) och Tulo hade egen kojplats i husvagnen.

Så till den senaste och mest omtumlande händelsen. Vi fick tillökning i familjen genom valpen Tenor. Louise fick till slut hjälpa till med fördelningen av valparna, eftersom det var en näst intill omöjlighet att välja någon särskild ur kullen. Alla var jämna och mycket framåt, så det skulle nog inte spela någon roll vilken av dem som fick flytta hem till oss. Nu blev den en svartnos med vit strimma på nos och huvud, precis som Tulo. Färgen ser ut att bli mörkare, så det kanske gör det lättare att skilja dem åt så småningom.

Koppelträning - matte har gett upp.

Första badet – ganska skönt faktiskt.

Nu har Tenor sovit tre nätter hos oss och än så länge tycker vi inte att det är så jobbigt med en valp i huset. Han sover i stort sett hela nätterna och efter mat och morgonrastning vid 6-tiden kryper han ner i sin Skogaholmslåda igen och somnar om. Oerhört tillfredsställande för mig att få sova lite längre på morgonen så här den sista semesterveckan. Tenors framsteg kommer jag att återkomma till, det händer lite varje dag och vips så är väl också han en stor pojke.

Burträning – de kan bara glömma att jag tänker stanna här.
Träna på ni bara, känner att jag får som jag vill ändå till slut.

Fast det är ganska mysigt i buren ändå,
man sover gott där.

Nu till helgen avgörs Hund-SM i Värnamo och jag kommer att vara där. Vi har fått två campingstugor att disponera, så hundarna kan följa med. Tenor får naturligtvis inte besöka tävlingsarenan, men i stugområdet får han vistas. Emilie och Frost kommer att vara med oss även där och hjälpa mig i Skaraborgs informationstält. Alla Skaraborgs representanter kommer att bära limegröna tröjor med följande tryck på ryggen:

Tveka inte att komma fram till oss och få svar på alla frågor om nästa års SM i Skaraborg.
Vi finns också i informationstält mitt emot Smålands informationspersonal.

Väl mött på High Chaparall.

Dröm i sommartid

Om exakt en och en halv dag checkar jag ut från jobbet för semester. Sista semester-
utcheckningen för min del. Jag har bestämt mig. Resten av mitt liv skall bara vara mitt.
Allt jag skall företa mig skall vara mitt val. Bara mitt.

När man passerar de sextio kommer verkligheten ikapp på riktigt. Man börjar inse att livet
inte är för evigt. Det är mitt ansvar att se till att denna sista tredjedel (förhoppningsvis stämmer beräkningen) skall fyllas med allt jag verkligen vill göra – inte vad andra vill att jag skall göra.

Vilken trygghet denna insikt skapar! Hur skönt som helst. Hösten kommer bara att bli en transportsträcka fram till årsskiftet, då undertecknad övergår i annan verksamhet. Just det
– annan verksamhet för mig kommer att innebära;

•   träna hund så mycket jag vill
•   sova hela dagarna, om jag nu vill göra det
•   jobba med mitt nystartade företag (frilans i text och bild)
•   bara åka iväg vart jag vill (blir nog många resor till mina älskade barnbarn)
•   kanske jobba i min vackra trädgård av modell naturtomt
    (har upptäckt att naturen själv skapar de vackraste kompositionerna)
•   känner jag inte för att laga mat nån dag, tar jag mannen med och besöker en av stans
    restauranger
•   vill jag åka till ett främmande land, ringer jag bara en av mina älskade döttrar och ber
    dom se efter mina hundar tills jag behagar komma hem igen

Om jag drömmer?

Nej, det är så resten av mitt liv skall levas.

Välkommen till verkligheten Christina – äntligen är det din tur att njuta av den bästa tiden i ditt liv!