Tävlingsdebut

I går var det dags att stämma av läget efter all träning under det första levnadsåret för Tenor. Han är dock bara elva månader och visst, det kanske är för tidigt. Men jag hade bestämt mig för att sätta lydnadsklass 1 som delmål för den fortsatta karriären.

Anmälde mig för en månad sedan till den lilla klubben Vara-Grästorp mitt på Varaslätten, inte alls långt från mitt barndomshem. På vägen dit passerade jag ju alla de ställen jag har så många fina minnen ifrån när jag växte upp. Alla gårdarna där mina lekkamrater bodde och där vi lekte fullständigt livsfarliga lekar. Vet inte om föräldrarna på den tiden litade mer på sina barn eller varför vi har blivit sådana curlingföräldrar som vi är i dag. För det hände ju, trots allt, inte något allvarligt med oss. Vi fick och vi tog ansvaret för varann. Inte såg de vuxna vad vi gjorde under dagarna. De enda hållpunkter jag och mina syskon hade, var att komma hem och äta när solen stod som högst på himlen. Och det brukade vara när magen började kurra av hunger. Kvällsmat var det när det ringde i kyrkklockorna, alltså klockan 18. Då var hela byns ungar samlade i kyrktornet tillsammans med smeden (som lustigt nog hette Smedman. Och där fick vi hänga oss fast i de långa repen som höll kyrkklockorna och pendlade livsfarligt fram och tillbaka över stockarna som höll klockstativen. Och de barn som inte hängde i repen, hängde ut genom kyrktornets fönster, väldigt högt upp, konstaterar jag i dag när jag återvänder till barndomskyrkan. När klockorna tonat ut, var det dags att gå hem och äta och sova tills en ny likande dag grydde.

En underbar, men i mitt tycke, livsfarlig barndom.

Till denna lydnadstävling hade bara tre ekipage i lydnadsettan anmält sig, så det var en lagom stor tävling att starta med, tyckte jag. Nu för tiden kan man ju gå in i SBK tävling och se hur många och vem som anmält till alla tävlingar. Bra och dåligt på samma gång. Nu lät  arrangören tävlingen vara öppen längre tid an vad som är brukligt, så när dagen väl kom, var vi nio ettor som skulle provas klockan 18 en varm och solig lördagskväll.

Ingen skall kunna säga att vi inte förberett oss väl. Varje onsdagsmorgon sedan tre veckor tillbaka, har ordföranden i LBK, Gunnar, och jag åkt de fyra milen till klubben och kört igenom programmet både en och två gånger. Så vi kände oss beredda och ett förstapris var det enda som gällde för oss båda.

Jag drog startnummer 6, vilket domaren skämtsamt nämnde var ett turnummer för mig, lördag och allt.... Kan inte påstå att jag tyckte detta var särskilt lustigt... Bäst av allt var att platsen delades upp i två grupper och nr 6 blev nr 1 i andra gruppen, alltså bara en hund bredvid. Skönt eftersom jag har en så ung hund och skulle någon resa sig, vet jag inte om Tenor hänger på eller vad som händer. Allt som är nytt måste ju testas innan man kan vara säker.

Lydnaden startade med en superkoncentrerad hund. Kände själv att så koncentrerad och med så fin kontakt måste det bli ett högt betyg. Nu hörde tyvärr domaren några extra kommandon från mig, så han drog 1,5 enhet på detta, men beklagade att jag själv sjabblat bort tian (!) genom att prata under momentet.....

Läggandet gick fint och därefter kom inkallningen. Och den satans fågeln! En koltrast, som hoppade retfullt omkring, visserligen säkert 100 meter ner på planen, men inte missar en vaken unghund ett så lockande byte, så hunden drog. Och där stod jag. Lyckades få tillbaka kräket igen, men nollan på inkallningen var ett faktum.

De moment som därefter följde var tiomässiga alltigenom, så när slutresultatet kom hade vi råd med den lilla utflykten och vi fick vårt förstapris. Tack Lollo och Stefan för denna hund, som skänker så mycket glädje och som är så arbetsvillig, men samtidigt så glad. Så glad att domaren noterade "Tävlingens gladaste hund" på protokollet. Detta skall jag spara i mitt hjärta och i mitt minne när senare prövningar kommer.

Extra kul var den supporterskara som fanns på plats. Supportrar som hade stränga order att inte applådera, busvissla eller på annat sätt göra sig påminda. För då hade vi nog fått ännu en rymning från lydnadsplanen. :)

Bland supportrarna fanns ytterligare två klubbkamrater med hundar som erövrade förstapris: Pernilla Johansson med tollaren Alice (tog sitt LP i lydnadsklass II) och ordförande tillika träningskamraten Gunnar Andersson med labradoren Mezzo, som fick sitt andra förstapris. Grattis till er båda! Dessutom hade vi Marie Ericsson med sin kh collie Missi (ochså pristagare dagen innan) samt Anna Sloberg (som tävlar nästa helg) på plats för att filma och föreviga dagen/kvällen. Tack för ert stöd också!

Nu kommer vi att koncentrera oss på appellklassen till hösten och det skall bli hur kul som helst att lära Tenor några nya moment.

Och så hoppas vi komma tillrätta med hans intresse för fågeljakt. ;)

De visar snart sitt rätta jag....

Riktiga vänner är det inte så gott om. Och de man hittar skall man vårda ömt. Ibland tar det tid att hitta de riktigt pålitliga. Det är kanske inte alltid magkänslan man skall gå på, det första intrycket kan vara falskt.

När man blir lite äldre har man sållat bort många vänner under åren. Så också jag. Alla som stjäl kraft och energi åker iväg. Och några har jag fortfarande kvar sedan skolåldern. Dom känner jag och dom kan jag lita på. De är mina vänner för livet.

Det hjälper inte alltid att själv vara en god kamrat. Man kan få en örfil och dansa i golvet fortare än man anar. Och då gäller det att vända andra kinden till och ta ytterligare en smäll.
Jo, så skall man göra, för kanske är det den andra smällen som behövs, för att man skall inse att man inte bör lägga mer omsorg där det ändå inte uppskattas och vänskapen inte var på allvar. Man ville bara hänga på och sola sig i glansen en liten stund.

Så känner jag i kväll. Den senaste tiden har varit en prövotid för några av mina vänner. Så det kommer att bli lite mindre kontakt för somliga i fortsättningen.

Mina värderingar har självklart påverkat mina tre flickor och jag måste säga att jag är en stolt mamma som ser tre starka kvinnor gå med rak rygg genom livet. De känner sitt värde och de är de finaste tjejerna på jorden.

Nog om det som inte var bra, desto bättre är träningen av Tenor. Vi har nu klarat av vår allmänlydnadskurs och siktar in oss på lydnadsklass 1. Momenten är intränade och anmälan är skickad till vår första tävling. Där får vi se om vi lyckas hålla ihop hela programmet, men går hunden som han gjort se senaste veckorna, skall det inte bli några problem.

Och även om vi klantar till det, så kommer jag att berätta om det och jag lovar att inte hitta på några andra bortförklaringar än att vi eventuellt startade för tidigt. Och det kan ju alltid rättas till...

Avslutar med en bild på ömsesidig vänskap ....