Varje dag en ny upptäckt

Med en valp i huset är ingenting sig likt. Numera har vi till exempel rullade trasmattor framför alla kablar och kontakter samt under våra sängar. Allt för att slippa frustationen över att någon teknisk pryl slutar att fungera. Men inte ens rullade trasmattor hjälper alltid....

Ägnade några timmar i Telias telefonkö i förrgår kväll, eftersom våra telefoner slutade ringa och inte kunde vi ringa ut heller. Inget internet hade vi heller. Med nr 68 i kön kl 19.30 en måndagkväll, var jag glad över att ha mobiltelefon med headset, så jag kunde gå omkring och syssla med andra saker under tiden. Exakt 44 minuter senare svarar en mjuk mansröst "Tack för att du väntar". Inte kunde man då starta samtalet med att berätta hur  jobbig denna väntan varit. Jag har varit där förut, nämligen, och då var jag betydligt mer upprörd. Denna gången provade vi lugnt och systematskt alla modem och bredbandsuppkopplingar, men inget fel gick att finna. Vänliga mannen kollade även från sitt håll att alla signaler gick fram och att inget fel fanns inrapporterat från den del av sjöskogen där jag bor.

Nu kommer ett nytt modem med posten om några dagar. Det lovade i alla fall vänliga mannen. Och därmed bode problemet vara löst.

Efter denna ofrivilliga stund i mobilen, fick hundarna äntligen komma i väg på sin kvällspromenad. Väl utanför tomten kollade jag lite fundersamt på en tjock kabel, upphängd i ett träd, men kopplade ändå inte denna kabel till min telefonlinje. Vilket jag borde ha gjort. Det visade sig vara ett gäng elever vid grymnasieutbildning för grävare, som lekt med mastodontmaskinen och lyckats gräva av vår (och cirka 20 hushåll ytterligare) kabel, som hängde i en telefonstolpe högt uppe i luften.
Vad sägs om det? Bra svingat med stora skopan grabbar!

Nu skall detta fel vara inrapporterat och därefter tar det minst åtta dagar för Skanova (så heter telefonbolagens gemensamma entreprenör) att komma ut och laga kabeln.

Tur att jag hade hunnit betala alla räkningar, så här i månadsslutet, men det hade väldigt många av de andra inte hunnit göra. Handledaren till denna lekgrupp lever farligt vill jag lova. Och den lärare som anlitat dessa gratisjobbare har nog också ett och annat att försvara för skolans försäkringsbolag framöver.

Alltså, alla ni som vill nå oss, ring våra mobiler i stället. Internet löser jag genom mobilt bredband så länge och min mail kan jag läsa över webben.

Valpen Tenor  börjar bli stora unghunden nu. Benen är långa och färgen har förändrats. Den vackra vita bläsen är som bortblåst, kvar är bara ett litet vitt nosparti och vit bringa. Svansen har fått en liten plym och här och där sticker det ut lite hårtussar, som skall föreställa "riktig" vinterpäls.

Han lär sig nya saker varje dag. Det mesta lär han sig själv. Som att stjäla mat från den i familjen som inte vaktar sin skål. Även matte. I morse lyckades han få med en hel morgonfralla in i sin bur, snabbt som en iller. Och det undrar jag lite över. Hur i sjutton vet en valp att han kommer att bli fråntagen sitt byte, om han inte springer det fortaste han kan? Han har ju aldrig behövt vakta egen mat eller andra läckerheter. De serveras och så finns de där bara för honom. Hur länge som helst.

Men att tjuvgods snabbt måste gömmas, det måste sitta i generna?

En annan sak som vi måste värna är dörrklockan. Inte ofta vi får besök som ringer på dörrklockan mitt ute i skogen där vi bor. Men det hände häromdagen och som tur var, var bara valpen och husse hemma. En dörrklocka hade denne valp aldrig hört och därmed uteblev skallet. Nu gäller det att försöka bevara detta också. Tänk så behagligt att inte få springa ikapp med en skällande hund, när besökare ringer på dörren.

Annars försöker vi lägga grunder till den framtida träningen. Försöker styra in rätt beteende genom lek. Hittills går det bra.

Tulo tränar på och faktum är att det går jättebra nu när vi inte har några krav på oss. Tänk om han kunde behålla sin spänst till april, då Lidköping har en söktävling och tänk om vi kunde starta då. Det skulle vara väldans trevligt. Även om han är elva år fyllda. Det är vårt mål just nu. Plus att vi tränar lite spår när vi ändå är ute i skogen, ifall vi känner för att försöka ta oss upp i elitklass även där och bli godkända.

Hösten gillar jag så länge det är någorlunda ljust och varmt ute. Dessutom räknar jag ner dagar och månader nu. Efter nyår kommer jag bara att jobba hemifrån, och bara så mycket jag själv väljer att göra.

Hinner knappast ifatt

Tiden går fort med en valp i huset. Varje stund i hemmet är vaktstund, känns det som.
• Passa på valpen så han inte biter i skinnsoffan.
• Passa på valpen så han inte biter Tulo.
• Passa på valpen så han inte kissar inne eller något ännu värre.

Men tiden går och han anpassar sig och blir en av oss. Nu gäller det att se så att Tulo bara lär honom sina bästa saker och inga dumheter. Måste passa på detta också.

Hinner egentligen inte jobba, känns det som. Vill bara vara hemma. Hemma hos hundarna. Varje dag när jag inte är hos dem, längtar jag efter dom. Fastän det bara innebär en massa jobb och passande, när jag kommer hem igen.

Tenor har en annan typ av karaktär än Tulo. Han är lugnare och koncentrerar sig när han skall göra något. Nu kan han sitt och ligg och dessa konster tar han till hela tiden. Det kan ju löna sig och ge en och annan godis. Luktsinnet är det heller inget fel på. Glömmer jag lite godis på bänken och Tenor passerar, stannar han upp direkt och vädrar mot bänken. Som tur är når han inte riktigt upp ännu, men snart får man ha bänkar och bord rena från allt vad mat heter, annars försvinner det fort.

Hörseln är det heller inget fel på. Han kommer som en liten kanonkula när man säger hans namn. Behöver inte ropa. Hunden är beredd hela tiden på att komma in. Det var ett tag sedan jag hade en hund som lystrar så noga och kommer så fort. Tycker faktiskt jag är värd det. Visst har jag anpassat mig till Tulo och vi har alltid återförenats, men det har tagit olika långa tider och ibland har jag fått springa ikapp och bära hem hunden. Men även det har man överseende med och jag älskar dom lika mycket.

I dag var jag på jobb i grannkommunen till min barndoms by, Flakeberg, nämligen Håle Täng. Jag skrev om nyponodling och det blev en så bra artikel och jag fick så fina bilder på familjen som lånar ut 4,5 ha av sin åkermark till ett danskt företag som odlar nypon där. Inte till soppa, som man kanske skulle kunna tro. Nej, alla dessa nypon går till hälsokost. Ekströms nyponsoppa görs numera i Kina på kinesiska nypon. Lite konsumentupplysning för er som trodde något annat. :)

Vad gäller arbetet med SM-planeringen är jag verkligt nöjd med min egen insats. Startade en Facebook-grupp öppen för alla och vi har nu 511 medlemmar och fler kommer hela tiden. Bokningen av boendet är i full gång och snart är campingens elplatser för husvagnar slut. Jag har tagit in offerter på boende för våra prominenta gäster och nästa vecka skall det också vara klart. Känns riktigt bra. Nästa projekt för mig är att utforma annonser och ta kontakt med mediaföretag för att marknadsföra oss. Det känns verkligen bra att vi har strukturerat upp oss och var och en sköter sitt ansvarsområde. Hoppas det får förbli så.

På klubben är det full fart nu. Närmast en söktävling nästa söndag, där skall jag döma denna gången. Därefter har vi lag-DM i bruks i Lidköping för alla Skaraborgsklubbar. 
Vi har  fått tillgång till världens bästa marker för appellspår. Tack Nadine och Degebergs egendom för det! Känns bara som att vi kan gå ut och genomföra denna stora tävling.

För att inte riskera att bli sysslolös under hösten/vintern startar jag en studiecirkel för spårläggare. Meningen är att lära upp tio spårläggare som kan gå spår till vårens lägre/högreklass. Men intresset är stort, så vi får nog flera i cirkeln. Det skall bli kul, skall försöka ställa i ordning ett riktigt proffsigt kompendium som vi kan använda. Sedan är det bara att ta kompassen och gå ut i skogen. Eller det gör man kanske inte längre, GPS-er skall det nog vara och jag tror vi fixar det – också!

Bättre och bättre ju äldre man blir

Nu har det gått några veckor med ny valp i huset. Vi börjar anpassa oss. Bitmärkena blir färre och aktiviteterna mer genomtänkta. Värst har det varit för Tulo. Som tur är har vi bestämt att sängar inte är tillåtna för valpar, bara för Tulo. Så där har han en reträttplats när det blir för jobbigt. Valpar har nämligen en tendens att vilja åka snålskjuts hängandes i en vuxen hunds hals-/nackpäls. Och det gör förmodligen lika ont som när mina armar skall användas som bitstock.

Tenor har redan lärt sig lite saker. Han kan sitt och ligg och han gillar att spåra. Än så länge är det mycket korta spår det handlar om, 10-15 meter, jättefärska och med korv i slutet. Och han är snabblärd. Det gäller att inte belöna fel, för just belöningen tycks han lägga på minnet extra noga. Efter varje spår springer han nämligen tillbaka in i skogen och letar upp platsen där slutet (och belöningen) fanns och kollar om det kommit dit någon ny korv. Ibland är det lite svårt att förstå hur hundar tänker. Men det är också det som är utmaningen och tjusningen med att träna hund.

Helgen som var hölls klubbläger på vår klubb. Ett sådant läger som alla kan vara med på och prova på olika saker man kan göra med sin hund. Vår lägerkommitté är bara fantastisk. De tänker verkligen på alla och gör ett schema som passar, så att man kan prova på flera saker om man vill. Marie (med Texas och Missi) och jag hade med oss två intresserade sökaspiranter på lördagsförmiddagen, Matilda och Mirelle. Det blev en riktigt bra förmiddag i skogen, där de nya fick prova två sökpass och vi själva hade chansen att värma upp våra egna hundar inför eftermiddagen, som var vikt åt ordinarie sökgrupp.

Söndagen ägnades också åt sökträning (konstigt nog :), och med dessa två dagar, tror jag nog jag kan glömma Tulos handikapp med sin tröga mage. Han uppträdde som en unghund i sin bästa sökålder och det var nästan rörande att se honom jobba systematiskt i skogen och plocka in sina figuranter.

Men det bästa av allt, lägret inleddes som vanligt med klubbmästerskap i lydnad. Momenten består av en blandning mellan klasserna 1 och 2. Jag drog startnr 10, sist av alla. Det hann bli lite mörkt innan det var dags för oss att visa upp vårt program. Tulo trivdes nog med skymningsljus, för han lyckades göra allting rätt och bra dessutom. Vilken fin hund jag har, nu får vi suga på den karamellen ett helt år. Klubbmästare i lydnad. Skall nog anmäla mig till KM i bruks också, i vår paradgren sök. Nu när hunden ändå tycker det är extra trevligt att tävla.
Avslutar med en bild på prispallen för KM i lydnad:

Fr.v. Linnéa Carlsson med Flingan, som kom tvåa,
Tulo och jag på segerplats
samt Pernilla Johansson med Alice som bronsmedaljörer.