När ingenting händer....

Det finns tider som ingenting särskilt händer. Allt lunkar på som tidigare. Det är dessa tider som är så himla sköna, för det är då man kan känna efter hur man har det och vad man vill fortsätta göra av sitt liv. Att bara kasta bort dagar på att må dåligt borde vara förbjudet.

Men tyvärr mår inte alla människor väl och det är svårt att göra nåt åt det. Har en ganska ny god vän, som jobbar på ett jättestort företag och har en högt uppsatt position. Har lärt känna denna vän genom mitt engagemang i hund-SM. Vi hade samma åsiktter om det mesta och kunde samarbeta hur bra som helst och allt var frid och fröjd – trodde jag. En dag fick jag ett sms att jag skulle kontakta vännen på måndag, hemma på sin mobil. Sjukskriven, orkade inte träffa någon som påminde om jobbet. Men jag fick en pratstund. En pratstund som jag känner var något av den finaste jag haft. Jag fick lyssna och då och då flika in ett litet svar, som av sig självt blev bara mjuka, tysta ord, tänkta som tröst och som kanske kunde hjälpa till att läka lite grann.

Vännen hade en läkartid lite senare på dagen och efter den har jag inte hört någonting. Men vi skall fortsätta prata, det lovade vi varann. På vännens villkor om det så är mitt i natten.

Det är när ingenting särskilt händer, som man får tid att fundera över sitt ansvar, både för sin egen del och för sina medmänniskor.

För egen del fortsätter SM-planeringen. Nu faller det mesta på plats och det är bara att hänga med. I veckan skrev jag kontrakt med det dansband som skall spela på banketten, The Cover Tones med tre lokala musiker, Andreas Leijon, Händene, Hans Backström, Järpås och sonen Linus Backström, numera Hälsingborg. Kommer att bli jättebra dansmusik.

I veckan besökte vi också det företag som skall leverera en del av funktionärskläderna, Z-reklam i Falköping, som vi använde oss av redan vid 1999 års SM. Kul att kunna gynna lokala företag och att låta samma företag få vara med en gång till. Efter företagsbesöket bjöd Anna B oss på ärtsoppa och punsch i sin nyinköpta villa i Vartofta. Därefter pågick SM-diskussioner till långt in på natten.

Den egna träningen känns också under kontroll. Lille Tenor är nu fyllda åtta månader och kan redan många av momenten i lydnadsklass 1. Jag är väldigt glad för den hunden, han är så positiv och samarbetsvillig. Det är bara den sociala träningen som brister. Tulo ser nämligen till att lära lilleman att hålla sitt revir rent från inkräktare, vare sig det är andra hundar eller människor. Därför har jag nu anmält Tenor till en allmänlydnadskurs, så får vi se om vi kommer bättre överens om hur man bör uppföra sig.