SLUTKLÄMMEN

Verkligheten kommer ikapp mig. Det är dags att lägga av. För gott kanske.

På tisdag är det stor tack- och avskedsfest på redaktionen. För mig. Trodde nog aldrig att det skulle bli min tur. Har kramat massor av kollegor under åren som tackat för sig. Antingen har de blivit pensionärer eller så har de gått till annat jobb.

För mig är det tudelat. Jag går i pension, fast det har jag nog inte fattat ännu. Så för säkerhets skull kommer jag att fortsätta jobba lite. Bara lite och bara hemifrån. Det har jag lovat familjen. Med skrivandet som jobb är det svårt att lägga av. Är van att uttrycka mina tankar i ord och gärna berätta för allmänheten om något som berör. Så i någon form kommer jag fortsätta skriva.

Men bäst av allt är att all tid i fortsättningen är min egen. Kan planera varje dag efter mitt eget gottfinnande. Tänk er; 24 timmar = 1.440 minuter varje dag är bara mina. Love it!

Tulo och Tenor vill att hela flocken skall samlas.
Här väntar de på matte.

Nu blir det tid för allt jag försummat. Mina hundar till exempel. De behöver aldrig mera sitta i fönstret vid entrén och titta när jag åker iväg på morgonen. När jag kommer hem framåt kvällen sitter de där fortfarande kan man tro. Men så är det naturligtvis inte. Husse är ju hemma och de har gjort massor under dagen, men just mina tider kan de. Husse berättar att de intar sina platser vid samma fönster en kvart innan jag kommer. Ibland undrar jag om hundar har ett sjätte sinne. Hur kan de annars veta när jag kommer. De kan rimligtvis inte höra mig, eftersom jag fortfarande befinner mig i närheten av Skara denna kvart. Och jag kommer verkligen inte hem vid samma tid varje dag.  En gåta jag kan försöka lösa nu när jag har all tid i världen. Kanske skall skriva en bok förresten. Om olösta gåtor.

Snart är det jul och mera tid för familjen. Barn och barnbarn kommer på besök, vilket självklart är något alldeles extra. I år hade vi nog alla trott att vi skulle vara ett eller två barnbarn rikare, men så blev det inte. Emilie och Anders och vi andra väntar fortfarande på ett eller flera barn från Sydafrika. De har medverkat i en realtyserie i TV3 under hösten  ”Drömmen om ett barn”, och ni som har följt denna serie på torsdagkvällarna vet och förstår nog vår frustration över att inget händer.  Men optimister som vi är i familjen tror vi självklart att snart så……

En sak som jag tycker är mycket irriterande är den debatt om löptikar på appellplanerna som nu förs runt om i landet. Det är väl konstigt, att så fort det gäller begränsningar för några futtiga dagar om året, så skall det debatteras högt och lågt. Några få medlemmar från vår klubb har startat en otrevlig debatt och ondgör sig över klubbens trivselregler, som säger att löptikar skall vara en på speciell träningsplan.

Vi andra som har gruppmoment där hundar skall ligga och sitta alldeles stilla intill varandra och som vill träna lydnad med hög precision vill inte vara störda av hormonstinna tikar och hanhundar  och borde få ha tillgång till "löpfria" ytor. Förresten borde alla löptikar kunna få en vilopaus under tiden de löper, de mår ändå inte bra under den tiden. Det är min åsikt.

På vår klubb är det generöst tilltaget med två appellplaner, en stor där vi kan träna långa moment och en något mindre med ena delen stängslad för agilityhundar. Där tillåter vi alla hundar, även löptikar att vara. Och det borde vara nog. Men icke, en runda över stora appellplanen är också önskvärt. Våra hundar skall klara detta, är argumentet. Tolv månader om året....

Nu kommer löptikar att vara förbjudna på bruks- och lydnadstävlingar även under nästa regelperiod, alltså nästa femårsperiod. Så frågan borde vara självklar men så är det tydligen inte. Ser fram emot att lyssna på deras argument faktiskt.