Nu har jag under en och en halv termin, vid sidan av mitt redaktörsjobb, fått prova på hur det är att vara lärare för ungdomar 16–18 år. Inte lätt skall ni veta. Det kvittar hur man än förbereder lektionen, så händer alltid något som ändrar förutsättningarna. Antingen kommer bara halva gruppen eller så har ingen av dem gjort sina hemuppgifter.
Till saken hör att min undervisning består i textkommunikation, tillsammans med ytterligare en journalist från vår tidning. Vår uppgift är att försöka lära dessa elever rutinerna på en tidning, deadline bland annat. Deadline var nog ett nytt ord för dessa ungar, för i deras värld är det bara att skicka ett sms "jag har inte hunnit skriva reportaget till denna vecka" eller "Jossan har varit sjuk, så därför kunde inte jag skriva min artikel, eftersom hon skulle kolla den".
Till saken hör att våra veckolektioner består i att färdigställa en ungdomssida till nästa dag, varje fredag. Så alla eleverna har sina uppgifter att bidraga med. Sedan kollar vi gemensamt igenom hur de skrivit, rättar och kanske bildsätter om det behövs. Så var det tänkt.
Men det blir inte alltid som man tänkt. Tänk er bara själva när 15 finnbeprydda och hormonstinna ungar väller in på redaktionen. Går direkt fram till kaffeautomaten och väljer en dryck som eventuellt passar och därefter häver sig på sofforna som finns utefter väggarna. Flera liggandes i någon annans knä.
För några veckor sedan skulle en av våra chefer vara med en lektion och det blev nog en upplevelse han sent glömmer. Till saken hör att han åldersmässigt inte ligger så långt från dessa ungdomar. Det kan nog ha lite betydelse, för när han försökte göra sig hörd, svarade en tjej, fortfarande liggande och utan att höja blicken, att hon inte hade en aning. Ibland undrar jag om det är så bra att låta barnen gå i skolan så länge att de egentligen inte har någon behållning av undervisningen.
Det finns undantag, det skall inte förnekas. Några av dem sticker verkligen ut och är duktiga skribenter. De har blick för nyhetsvärdering och suger åt sig det mesta som vi går igenom. Men resten? Hade det inte varit bättre att släppa ut dem som lärlingar någonstans där de fick göra något som intresserar dem?
Det var mina funderingar om skolan. Några kommer att bli journalister medan andra förhoppningsvis får lärorik erfarenhet och förstår varför det blir som det blir i tidningarna ibland.
I går hade vi nytt SM-möte med ledningsgruppen för SM 2010. Det händer inte så mycket ännu, mer än att de flesta provmarker är preliminärt utsedda och vår organisation börjar ta form. De flesta i ledningsgruppen har redan bokat boende till årets SM i Värnamo. I studiesyfte. Det gäller ju att planera och härma det bästa från alla. Men eftersom det inte var så länge sedan vi hade vårt förra SM (1999), så har vi många goda erfarenheter bevarade därifrån. Det var dessutom mastodontstort med agility och lydnaden, som vi slipper numera. Nu får vi IPO i stället, men där har vi superduktiga människor i Skaraborg, som tar hand om dessa hundar.
Det är hög tid för oss att börja samla in ett rörelsekapital, så om nån av er som läser detta har förslag på sponsorer eller liknande vänliga källor, så tipsa mig gärna. Att arrangera ett SM är inte helt gratis nämligen.
I min klubb är många förändringar påbörjade redan. Där skall moderniseras och byggas och planeras för en yngre och nyare inriktning. Själv jobbar jag med att starta en ungdomssektion. Det är andra gången jag jobbar med detta, förra gången var för cirka 30 år sedan. Och då lyckades vi hur bra som helst. Den klubben hade som mest 80 ungdomsmedlemmar. Hoppas vi når dit igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar