Äntligen säger jag bara. Äntligen börjar snön smälta undan och det blir lite barmark, så man slipper gå och balansera med dubbar för att inte ramla och slå sig halvt fördärvad. Det var precis vad jag gjorde ändå i förrgår morse. Så ena knät en en fingerknoge är uppskrapade och omplåstrade för att kunna läkas.
Jag har dömt min första brukstävling för året, elitklass spår i Götene. Här var det planerat för spår på barmark, men två nätter innan tävlingen snöade det minst 10 cm, så där var goda råd dyrbara. De tävlade hade redan börjat anlända, den som kom längst ifrån var från Hudiksvall. Norrlänningar drar sig tydligen inte för att köra sisådär 50 mil för att få tävla en spårtävling.
Egentligen kanske en sådan här tävling borde ha ställts in med tanke på spårsnön, men arrangörerna hade skött det hela föredömligt. Det fanns ingen möjlighet att se några spår förrän man var en bit ute i rutan och då var det för sent att försöka påverka sin hund. Det fick åtminstone tre av de tävlande erfara. Av åtta startande hade två bakspår och en kom aldrig ur rutan, så där var minsann inte snön till nån hjälp. En förare berättade dessutom att det inte fanns en chans att med ögat upptäcka några apporter ute i spåret, de var noga och genomtänkt släppta, så att de inte syntes utan hundarna fick verkligen använda sin näsa.
Mina valpplaner har gått i stöpet ordentligt. Stefan körde de tappra cirka 100 milen eller vad det kan vara mellan Göteborg och Luleå för att hämta den förmodat dräktiga Ixa, som skulle föda om några veckor. Väl hemma började herrskapet på Kroka dock tvivla. Ixa visade inga tecken på att bära några valpar, så det blev ultraljud direkt och farhågorna besannades. Ixa var tom och inga tecken tydde på att hon över huvud taget varit dräktig heller, så nu skuttar hon omkring bland de andra hundkompisarna på Kroka och mår alldeles utmärkt.
Det blir ett nytt försök senare, och då står väl vi valpspekulanter kvar och väntar. Fast nu blir det en annan pappa, en norrlänning för säkerhets skull, eftersom det är andra gången Anton inte lyckats med sin uppgift på Krokahundar. Mitt förträffliga tilltänkta namn på lilla valpen kommer jag dock att hålla fast vid, även om det föds nån kull emellan. Man kan ju alltid lägga till en bokstav i registreringsnamnet, så att det stämmer ändå.
Tulo har varit akut hos veterinären och klämt analsäckar plus genomgått en ny undersökning i tarmen, eftersom han inte blir bättre i matsmältningssystemet. Veterinären hittade inget denna gången heller, så nu börjar jag misströsta. Det kanske är något åldersrelaterat och jag måste inse att det är dags att bli pensionär. Men det är nog det svåraste för mig, eftersom hunden fortfarande är så pigg och visar inga tecken på trötthet. Tiden får utvisa, vi fortsätter som vanligt och hoppas på ännu något trevligt träningsår tillsammans. Tävlandet är ju ändå inte så viktigt för oss, så det är lättare att avstå.
Otur med Ixa.
SvaraRadera